Jag sitter fast i någons minne. Som ett sött nikotinmonster kanske. Jag har hört att jag kan vara en drog. Ska jag ge dig en kram, eller blir det bara värre då?

Ut på asfalten kom lilla vampyren uttumlande. Hon snubblade nästan över sina fötter och skrapade nästan sina knän på vasst vintergrus när pupillerna drog ihop sig till knappnålshuvudens storlek så att hon nästan blev blind.

Bland minusgrader slogs solstrålarna och bländade henne när solen beundrade sig själv i spegelblank is. Två årstider ovanpå varandra, som OH-bladen vid old schoolbänken, krockade med hennes sinnen så våldsamt att hon undrade om hon kanske borde byta dygnsrytm.

Frusna maskrosknoppar vid ytterdörren övertygade henne nästan innan hon lyckades stänga in sig i dagmörkret och sova bort solkatterna bakom ögonlocken.

Men, stoppa mig i en burk (tillsammans med de tre föremålen) och skaka om så ordentligt du kan. Kasta sedan ut mig framför dig på bordet som en tärning och skratta lite åt att en arm bytt plats med ett ben, att näsan sitter i nacken och att jag på något sätt har fått tretton ögon (varav det tredje är det inre ögat). Med håret stående åt alla de håll kan jag inte annat än att skratta med dig och rycka på axlarna. Detta verkar kunna bli normalläget ett tag framöver.

Hur många kast krävs för att alla mina delar ska ha hamnat på rätt ställe igen? Då vinner jag, men jag kan leva med en fot i pannan också.

Den här låten bara ber om att få inta sin plats här, på min plats. För att den är given, just här.

Adiam Dymott - Miss You

På datorskärmen, precis ovanför on-knappen, har han omsorgsfullt klistrat en egenhändigt textad klisterlapp á la Dymo. Den satt inte där för ett år sedan, för skärmen är inte ens så gammal. På klisterlappen står det "fuck...".

Det lilla ordet sammanfattar den sista tiden så väl.

Förlåt mig, men jag blev bara tvungen att leta reda på en vattenfast tuschpenna. Jag ville på något sätt försöka ändra det som varit. Det hjälper inte att stryka över, för bokstaven "f" syns fortfarande där under. Men jag blev bara tvungen att försöka påverka. Dig.

Jag knöt fast tyngder kring mina anklar med sträva rep. Jag satt en stund med benen dinglande över brunnens kant och lekte med fingrarna bland gröna grässtrån. Hälarna slog rytmiskt mot hård sten, ackompanjerade av en annan takt skapade av tyngderna. Vårsolen värmde ryggen lite extra varm och blev till den varma hjälpande handen. Utan att tänka den extra tanken gled jag över kanten, hisnade, och tog andetaget precis innan jag bröt vattenytan med fotsulorna.

Jag tryckte tillbaka paniken över kylan. Tyngderna drog mig mot botten, mötte dyn och bland fysikens lagar svävade jag. Mitt hår smekte mitt ansikte som en slöja. Mina kläder varsamt böljande. Mina armar, avslappnade, strävade uppåt mot det dallrande ljuset ovan mig. Ett stilla accepterande slätade ut mina ansiktsdrag och skänkte lugn. Jag gav värme till vattnet närmast min hud och helt stilla frös jag inte längre. Där flöt jag en stund. Men bara en.

Med ögon hårt blundande vältrade jag bland färger av vibrerande blått. Svart. Grönt. Gult. Vitt. Blinkande stjärnor som fattade händer och bildade mönster. Min hjärnas stroboskop med hårda hjärtslag som basgång.

Nedåt. Jag måste söka. 

Iskall lera bedövade mina fingertoppar där de systematiskt undersökte botten. Tre föremål fann jag, små som stenar, glatta som metall, klirrande mot varandra i min hand. En eld i min bröstkorg tändes av ansträngningen och flammor spreds genom mina lemmar. Med min lediga hand följde jag de sträva knutarna kring mina fotleder. Frusna, stela och smärtande fingrar löste upp en knop i taget, med större möda än när jag knöt dem. Jag tror att jag bundit dem under månader och nu föll tyngderna på mindre än tio hjärtslag.

Som stjälkar utan blad vajade repen från botten. Jag, för ett par sekunder tyngdlös, pulserade bland färger och eld. Så levande. Så vaken. Så medveten. I ett sådant behov av att andas. Från avslappning till exploderande rörelse tog jag med öppna ögon spjärn mot botten och skjöt upp mot det dallrande ljusa.

Med vattenytan brast det förgångna i en kaskad av droppar. Mitt första andetag, som ett inverterat skrik, ekade mellan brunnens väggar. Och där, sprickan där jag skulle kila fast min nagel när andetagen åter blivit lugna.

Det är höst där ovanför. Löven virvlar i mörkt, kallt, drivande regn. Här nere finns ingen tid. Bara rum. Och Nu. Jag vet ju att det egentligen är vår. Ge mig några dagar medan jag kravlar mig upp ur brunnen. Att dess väggar skakar gör det inte lättare, men jag är snart uppe.

Jag och min kompis halkade omkring i blanknötta Dr Martens längs mörka cykelvägar på vintern, arm i arm. På spionuppdrag bland "pepparkakshusen" sjöng jag en sång för henne så många gånger att hon lärde sig den utantill, utan att hon hade hört den själv. Kärleken som hon med kallrinnande näsa försökte spionera på blev aldrig hennes, men de samtalade i alla fall vid något tillfälle på UG i pepparkaksbyn. Det må man få säga vara lyckat, ändå.

Jag tycker fortfarande att detta är en av de bästa låtar jag har hört. Gissa om jag skulle knäcka vem som helst i karaokeversionen?

Queensrÿche - Silent Lucidity.

Men åh, kära Robyn, vilken vackerhet jag snubblade över. Tack.

Robyn - Underneath the heart