Så denna väntan. En olidlig väntan som jag den senaste tiden tvingats bli bekant med. Man skulle kunna tro att den är stilla men härbärgerad i varje cell i min kropp skapar den sådan anspänning att jag vill rymma ur mig själv. Så att jag står förstenad. Vibrerande.

Så denna maktlöshet. En olidlig maktlöshet som jag skriker ut så högt jag kan inombords men som jag den senaste tiden tvingats ge uttryck för genom blidhet. Det lurar mig att tro att den ändå är min vän. Flytande på vågor i stället för slukad av yta.

Så denna utsträckta hand. En väntande, maktlös hand utsträckt mot en ryggtavla. Förstenade ben, tunga mot mitt golv och jag följer dig inte. Jag står blid kvar och blundar för att slippa se. Gömmer mig i inbillningen av värmen av din hand som rör min.

En säng och två alvedon. En till varje öga.

Stop this madness.

Jag känner mig mörbultad och öm inombords. Som om jag har känt för mycket och fått träningsvärk. Tänk vad ömhet kan ställa till med.