Idag storhandlade jag för första gången i mitt liv för bara en person, utan sällskap. Det låter säkert lite konstigt, men det var nästan en traumatisk upplevelse som jag troligtvis aldrig kommer att lägga till mina favoritaktiviteter. Visst är det väl skönt på något sätt att lalla på bland gångarna i godan ro, men för att hålla mig frank är alternativ #2 bättre; det vill säga att handla med någon. Även om man skulle glömma hälften av listans mat kvar på hyllan för att man blir distraherad.

Där går man tyst och styr sin vagn. Man diskuterar vilken smörgåsgurka man ska köpa i sitt eget huvud. Man skrattar väldigt sällan och kan inte få ens ett litet synligt vredesutbrott när vagnen trilskas för hundrade gången. Man bara blippar på med EAN-kodläsaren och önskar att man vore hemma.

Jag tänker att jag borde starta ett storhandlingsnätverk med andra ensamma personer där man en gång i veckan samåker till stormarknaden och handlar tillsammans. Förslagsvis med några som faktiskt törs köra bil (hade ont i magen hela tiden... rackarns bilskrälle) - jag ställer min till förfogande. Vi kan provsmaka maträtter i små vita pappskålar och bolla apelsiner med varandra. Hjälpa varandra att packa kassar och diskutera vardagsmatlagning. Vi kan lusläsa kvitton tillsammans och hjälpa varandra att orka gå och säga till i kassan om det blivit fel. Sen kan vi äta en glass i vårsolen ute på parkeringen innan vi åker hemöver.

Kommentardelen i detta inlägg är anmälningslistan.

Skriv på.

Man kan väl inte bada mitt i natten heller?

Inte? Säger vem?