Nu står det klart att det inte blir mer vinter den här vintern. Det är med aningen vemod jag byter till en tunnare jacka för att överhuvud taget överleva den korta cykelturen till jobbet utan att överhettas. Snön smälter undan för undan. Vattenbelagd is och slask utmanar balansen och jag drar upp fötterna medan jag glider igenom djupa vattenpölar. Det är bar mark som till och med har torkat på bussvägarna. Senare på kvällen glittrar de av miljoner stjärnor, på samma sätt som de gjorde när vintern nalkades. Adressändring från Vintergatan till Vårgatan.

Kvällens gnäll:

Jag hade behövt lite mer vinter. Lite mer betänketid och inkänningsmöjligheter innan förändringar sker utan att jag själv är den som driver på. Jag har en fot kvar i det gamla fortfarande, som om jag trampat fast den i djupsnön (Varför? Det som gick så bra). Eller så är det det här som behövs? Våren som tinar bort allt och tar mig i örat mot förnyelserna. Knuffen in, av en solig hand i ryggen. Knuffen över tröskeln.

Jag och mina förbenade trösklar...

Gaddämmit.