När jag skriver ratar jag oftast hela första stycket. Det är som om det tar en bit text innan orden faller på plats. Just nu har jag mest bara fingerhäfta. Det surrar så mycket att jag inte kan reda ut meningarna och det blir bara suddigt. Just nu, när jag kanske behöver skriva som mest. Kanske är det som Han sade, att "det kanske blir bättre efter mars, när det börjar bli ljusare". Eller så är det kanske som hon sade, att "ibland kan saker och ting falla på plats med tiden, men ibland gör de inte det". Hur det nu än är med den saken så tar jag inte bort hela första stycket i denna text. Ingenting faller ändå på plats, hur jag än försöker.

Guidebok. Ge mig. Det är så otroligt många stigar här.

Det här är något av det vackraste jag vet. Lyssna.

Lizz Wright - Silence

Jag vill ha en lugn skog med en rostfärgad, glänsande, len matta av tallbarr att gå på. Jag vill ha nästintill vindstilla och endast en lätt rörelse i det höga gräset som min far kallar jägarn'. Jag vill ha fladdrande asplöv och massiva björkar som svettas socker under solen. Jag vill ha en höfläkt som på avstånd nästan överröstas av fågelkvitter. Jag vill ha vilan i att veta att morgondagen blir nästintill exakt lika vacker. Så vill jag ha det nu. Inombords. Jag längtar dit.

Idag är jag lite knycklig. Lite ihoptryckt och inpressad i en kub där jag nätt och jämt kan truta med munnen för att ta ett andetag genom en liten lucka. Jag kan inte prata och jag kan inte lyssna. Rör jag mig påminner det mig om hur det ibland kan kännas i drömmen när jag ska springa iväg från någonting men inte kan. En behållare i magen pumpar ut illamående och någonting som svider och bränner till hela kroppen. Jag vill stänga igen den där lilla luckan jag andas igenom, sluta in mig helt och be Bror att han stoppar in mitt kub-jag i garderoben mellan tjocktröjorna som jag aldrig kunde bestämma mig för om jag skulle kasta eller inte.

Alltså. Påminn mig om att jag ska säga upp mig om det blir så här på jobbet fler gånger, OK? Jag kan hitta bättre saker att göra. Hälsosammare liksom. Jag tror till och med att jag har gått ned i vikt på dessa fyra kvällar.

Men. Påminn mig också om pojken som blev prilligt glad av att se mig komma emot honom, som tog mig i handen och sade att han hade saknat mig. Som sade att han alltid vill att jag ska vara med honom, för att det är så mysigt.

Gad.

Vad är lön? Och vad är Lön?

Det är de sistnämnda stunderna som gör att man orkar, ibland över sin egen förmåga.

I mellanstadiet sydde Lotta (eller var det Malin) fast Skid Row-märken på sin jeansjacka på syslöjden. Jag sydde troligen några mysko ljuslila långshorts med vita muddar som jag sedan hade på gympan ett tag. Kanske låg de i den rödvitrandiga gympapåsen som mamma hade sytt till mig. Lotta var en av de coolaste tjejerna i B. Jag gick i A, som vanligt. Så, jag tordes fråga henne vad Skid Row var. Hon blev lite lyrisk där under rufsig, blond lugg och sade att det var det allra bästa hårdrocksbandet. Lotta var cool, så Skid Row måste ju vara coola.

I slutet av sexan fick vi dela på de pengar som var över från klasskassan och jag köpte den absolut första av (absolute) Power Ballads-skivorna.

Domus.

Svart omslag.

Troligen en sexig hårdrocksbrud á la 1991 därpå.

Vinyl.

Yeah.

Jag höll hårt i min första egeninhandlade skiva, och det var lite häftigt att få bära runt på den där stora, fyrkantiga, platta påsen på stan.

Skid Row fanns med på skivan med låten I Remember You, och lyckan var all! Det var kärlek vid första lyssningen. Efter hundra spelningar på den egna skivspelaren (med fjärrkontroll för On/Off och volym) blev det en grov repa på de sista låtarna, så det hakade upp sig jämt. Troligtvis skyllde jag på dagbarnen.

Jag plastade in en liten bild på Sebastian Bach ur en Okej-tidning för att kunna ha i plånboken. Sedan tillkom en bild kopierad ur en skolkatalog; han som jag smygspanade på på Sids' musik. Jag har fortfarande kvar bilden av Sebastian i min hemliga låda. Bevars.

Sedan blev det bara värre bättre.

Skid Row - I Remember You

Till Mr Tungsten, en hjälp på traven: Little Wing.

Men du. Det här är en gammal repris. Som när man sitter och ser början av en film man tidigare har sett, men som man då kom in i lite sent. "Aha, men den här känner jag igen...". Man minns inte precis allt, men vissa glimtar känns helt bekanta. Sakta men säkert börjar man minnas hur det slutar. Antingen kan man säga "ha-ha, jag vet hur det slutar" och titta vidare. Eller så kan man säga "aha, jag vet hur det slutar" och sedan inte tycka att det är så roligt att titta längre.

Nu tycker jag inte att det är så roligt att titta längre. Jag har sett den här filmen. Jag har sett både den gamla versionen och re-make:en. De slutar lika dåligt alla gångerna. Och att se om ett dåligt slut är ännu värre. Det är rent smärtsamt.

Men om den jag tittar på filmen med inte har sett den då? Men, det har Han ju gjort. Han kanske inte riktigt kommer ihåg slutet? Sist sade Han att Han inte tyckte om det. Varför märker Han inte att det är samma dåliga film? Och om Han vet att det är samma skitfilm, varför säger han inget? Varför säger inte jag någonting? Jag borde ju varna och säga att det är slöseri med tid att se det här, och om Han inte minns slutet riktigt så kan jag berätta det för honom. Jag kan rita av det om han inte förstår sig på orden. Jag kan dramatisera det till och med.

Reklampaus.

Jag behöver en reklampaus. Då kanske jag hinner komma på ett bättre förslag på något att göra i stället för detta. Typ, våga odla lin. Bemöda oss att bereda det. Lära oss att spinna. Färga vårt eget garn. Väva en vacker väv.

Jag vaggar över utan min tyngdpunkt. Utan min tyngdpunkt vaggar jag över. Över min tyngdpunkt vaggar jag utan. Över vaggar jag utan tyngdpunkt. Jag är över utan tyngdpunkt. Utan tyngdpunkt är jag över. Jag är över. Är jag över? Över. Är jag?

Om. Om, om. Omomom. Det börjar alltid om.

Momo - eller kampen om tiden. Vad handlar den om? Jag har alltid velat läsa den.