De är fina. En serie tavlor av människor med så strålande auror att personerna som omgärdas av dem endast kan beskrivas med lysande vitt. Med alla färger som finns, obrutna mot någon prisma. Det blir ett aprikost sken där inne när jag ibland tar ned och betraktar dem när det är dunkelt. Starkare när det är som mörkast. Skimrande smycken, hängande i en krans kring mitt hjärta.

...och mitt i allt kan fantastiska små saker hända. Fjärilar fascinerar mig. Sitt kvar på mitt finger bara en liten stund.

Jag blev utbeordrad av en superstressad chef att jobba i lördags. Till saken hör att beordringen låg på ett mobilsvar som jag inte kunnat lyssna av förrän nu på morgonen. Vilken upprörande time-warp.

Jag undrar hur man gjorde förr i tiden, när mobiltelefonen inte fanns? Skrev alla upp exakt vad de skulle göra under sin ledighet i en timkalender för vidare bedömning om vad som var viktigt? Vad hände när man var bortrest? Tog chefen bilen och sökte runt hemma hos folk? Knackade dörr? Hade telefonnummer till ens familj och vänner? Skjöt in radiostyrda elektroder under huden när anställningsavtalet skrevs på, som utdelade stötar när det var dags att jobba extra?

Jag avskyr "dolt nummer" mer än någonsin nu. Jag avskyr känslan av att "allt" står och faller på mitt vara eller icke-vara. Speciellt när jag inte vet om det över huvud taget. Jag tror inte att det ska vara så. Nu har jag hennes smattrande ord från flera dagar sedan som ett eko som bollar och bollar mot min trumhinna när jag ska försöka att sova. (Blir jag avskedad nu?).

Jag har fått en svägerska för första gången i mitt liv och hon är speciell. Hon vet hur man kramas och hon kallar mig Darling. Men mest speciell är hon för att hon såg den vackre som gömde sig i den gröna knoppen. För att hon gör så att min Lillebror blommar öppen och färgstark. Hon lägger ut bilder där han nästan ser hög ut av kärlek i sina mjuka ögon och hon benämner honom genom en dikt. Han har fått en egen familj att dela med sig av sig själv till, även om barnen redan är stora och kattungarna snart flyttar hemifrån. Mina önskningar för honom, och för dem, drar iväg i riktning mot solen.

Jag minns när Malin i 6B (hon var också cool, som hennes hårdrockarkompis Lotta) introducerade mig för gänget hemma hos henne med O'Boy och micrat formbröd med ost. Hon pratade brett och närgånget om mens och killar, vilket fortfarande var lite av tabu för mig eftersom jag inte var så tonårig i 6:an, och sedan bänkade vi oss framför hennes kompisgäng i såpoperan Glamour. Därefter stegade jag hem till mamma och fick henne att bli ett dagligt fan. Kanske var S redan ett.

Det blev ett långvarigt diskuterande via brevväxling mellan mig och S om vem som förtjänade att vara tillsammans med vem, vilka kläder de hade, hur knäpp Brooke var och hur fina Caroline och Taylor var. Hur Brooke alltid väässsste när hon pratade och när Thorne fick en ny skådespelare. Vem var snyggare av de som gestaltade lillebror Forrester? Jag har för mig att det var nummer två.

Ibland fastnar jag framför tv:n och något avsnitt. De helknäppa intrigerna fortsätter, det har blivit lite modernare, introt förändras en aning då och då och det är samma gamla kärnfamilj med utlöpare som tjafsar. Samma långdragna, men korta evighetsscener, högljudda tankar och vanan att hela tiden byta position i rummet. Barn föds och växer upp i raketfart medan de vuxna inte åldras nämnvärt. Inte på tjugo år, liksom.

Jag blev förfärad en gång för ett tag sedan när Taylor plötsligt inte längre såg ut som Taylor. Jag trodde länge att Brooke skulle fortsätta med att ha en lite smalare överläpp, så som hon alltid har haft. Men, men. Voj, voj. Ack, ack. Som mamman till elake doktorns barn i Scrubs som plötsligt blev till en mupp som nästan snubblar över sina egna läppar... Det kan inte hjälpas att jag blir lite rädd när gamla bekanta väljer att förändra sitt utseende. Det är nästan lika skräckfyllt som när pappa rakade bort mustaschen när jag var liten.

Det var länge sedan jag scannade av auktionssidans antika böcker. Jag hittade fina godbitar till både mig själv och till någon annan som jag skulle kunna lägga åtskilliga hundralappar på för att äga. Ibland ramlar man över extra roliga böcker. Kalendrar är bara halvroliga, men jag tycker om att läsa de gamla namnsdagsnamnen och, ibland, tyda dem genom gammelsvenskans vackerhet. Ur en kalender från 1700-talet någon gång finns i december namn såsom Judith, Agathon, Nicolaus och Lucia. Men... vad stod det egentligen vid 2:a december?! Jag måste ha läst fel... Men, nej. Jag läste rätt. Ett jättebra namnförslag till någons söta, alldeles nya, rosakindade dotter: Babiana! Garanterat originellt.

Min körskollärare från förr borde få sin egen klokbok någon gång. Små, små saker så som "titten, titten, blinken" är stående när man ska svänga åt endera håll, och hans röst ekar i mitt högra öra då och då. En annan klassiker är "det står inte Silje på den skylten" och början på sången Blinka Lilla Stjärna Där. De är ju bra, men så finns det också bättre, mer vidspännande visdomar som kan komma till pass även i livets trafik:

"Kom ihåg att titta långt in i kurvan",

och

"Titta långt fram på vägen"...

så blir det säkrare, tryggare, man hinner med att se farorna i tid och det går rakare framåt.

Han var bra. Mycket bra.

Det är synd att man blir så fullständigt urless så snart, när man borde ha skaffat sig en aningen högre energinivå under ledigheten. Eller så har jag bara ätit i mig något dåligt, men det kan knappast enbart bero på det. Det kommer att sluta på något sätt. Frågan är hur.