Jag har tidigare nämnt att jag varit brevskrivare. Under en period damp det dagligen ned brev på hallgolvet som sedan låg och väntade på mitt skrivbord när jag kom hem från skolan. Jag öppnade alltid sovrumsdörren med en viss förväntan och jag blev sällan missnöjd. Jag hade brevvänner som oftast hade veckovis uppdateringar och färglade sina brev med överstrykningspennor i alla de färger, ritade avancerade primitiva smileys, använde kordord som L/Y eller LYSVVV----->M, älskade NKOTB, täckte kuverten med idolklistermärken från OKEJ och levde i SLAM- och FB-kulturen. Vem kunde låta bli att inspireras?!

FB betydde Friendship Book och gick ut på att en lapp eller ett häfte skickades från brevvän till brevvän där man skrev i sin adress, födelsedata och skrev kodord om man ville ha nya brevvänner och hur de i så fall skulle vara. LLP innebar Long Letter Pal. NNP innebar No New Pals, vilket man skrev om man för närvarande hade fullt upp med de brevvänner man redan hade. Vissa skrev "endast killar". Det var lite frustrerande om det var en person som hade en vacker handstil. För ja, det var handstilen man gick på när man valde vem man ville skriva till. Även här var det ofta fina krumelurer, smileys, hjärtan, killnamn och klistermärken. När det var fullklottrat i häftet skickades FB:n tillbaka till den som gjort det.

SLAM minns jag inte exakt vad det stod för, men konceptet var detsamma förutom att den som skapade den ställde olika frågor och tillverkade SLAM:en för ett visst antal deltagare, aldrig mer än tio stycken. Det kunde vara frågor som "favoritmusik", eller "vem är du kär i", eller "vill du gå med i EG", där man skulle svara så utförligt man orkade. Under SLAM:ens gång kunde man hitta någon i ungefär samma ålder och med liknande intressen (och fin handstil) och sedan skicka ett introduktionsbrev med anhållan om fortsatt kontakt. När SLAM:en var full skickades den tillbaka till skaparen.

I brevväxlarkretsen kallades SLAM och FB allmänt för Plock. Man kunde skapa plock till sig själv, men också skriva sig själv som skapare (by) och en kompis som mottagare (4). Man kunde också vara plockbytare, men det var ganska besvärligt om man inte hade så mycket plock eller plockintresserade att skicka runt (till).

Jag hade också brevvänner som var mina kusiner, min bästa vän S som hade flyttat, kortvariga kontakter som jag aldrig riktigt connectade med, brevvänner från andra länder och några klasskamrater. Brevskrivandet fanns så klart också på en mindre avancerad nivå mellan kompisar i form av lappar mellan skolbänkar, skolskåp eller brevlådor. I gymnasiet skrev vi ibland brevböcker som skrevs under lektionerna eller hemma, som vi skickade mellan oss på gemensamma raster.

Alla mina brevvänner som finns där ute har varit fantastiska och har alla en bit av min barndom, kanske förvarade i någon låda undanstoppad någonstans. Speciellt ett fåtal tjejer, som Cicci, Malin, Sara, Hedda, och så klart S. De var på något sätt min innersta krets. Den enda jag kände "på riktigt" var S. De andra var endast till utseendet kända genom skolfoton, men alltid med en hand på ens barnsliga själ. Hos dem kunde man vräka ur sig sorg och glädje och alltid få ett stödjande ord och en skriftlig eller ritad kram tillbaka.

Jag har under många år vetat att jag har haft en låda med brev undangömd på mammas vind, men alla försök att finna dem har misslyckats. Hon städade vinden i sommar och hittade till min förtjusning lådan. I eftermiddag har jag gått igenom och sorterat upp breven och har därefter försökt hitta igen de som räknats som mina närmaste vänner på facebook, och jag har i vissa fall lyckats.

Som en del i min egen fas av att få veta vad som egentligen hände har jag erbjudit dem att få tillbaka alla de brev som de skrev till mig. Kanske får jag napp och får tillbaka mina egna. Inte för att jag inte vill ha kvar deras brev, men jag tror att de kan göra större nytta hos avsändarna. Vi är alla i trettioårsåldern nu och det är nu som våra barndomar gör sig påminda. I alla fall min. Om inte annat kanske jag kan få tillbaka en förlorad nära vän, om än för ett ögonblick. LYSVVV------->FM!   Tack för det ni var för mig.

Nu har månstormen äntligen dött och jag lägger för första gången ut en bild på mig i denna blogg. Ett ansikte bland alla andra. Where's Waldo?

Ibland är det så tyst att jag måste knacka på. Det händer när andetagen är vakna när de borde vara tunga. Det händer när jag kan höra tankarna som vill komma ut vanka av och an där inne. Då måste jag knacka på för att träffa dem. De tysta, stora, rädda som ändå vill höras.

Ibland går jag utan att halta, med båda skorna på fötterna. Det är fantastiskt. Då kan jag koncentrera mig på promenaden och titta på all fin natur. Stanna av och huka mig ned för att titta på stackmyrans strävande eller plocka smultron till oss vid vägkanten.

Samma kväll kan jag höra de tysta och rädda bakom pannan. Jag knackar på och skorna remmar upp sig själva. Jag måste med ens koncentrera mig på att gå rakt. Vägen kan bli gungig. Lite som saftkräm som stått framme, med en stelnad, men ändå lite bärande hinna över sig. Försiktigt, försiktigt. Det är skrämmande. Hur de uppstår ur luften (?). När det inte är mina egna vakna andetag.

Det är fruktansvärt att uttala dödsdomar mot någon man tycker om. "I morgon är Dagen". När man vaknar nästa gång är Dagen kommen. Att bestämma att gränsen måste vara nådd (Är den? Finns det verkligen inget sätt..?) 

Min näst siste svarta prins fick gå vidare som jag själv hade önskat, om jag fick välja mitt eget scenario; hemma, trygg, fullständigt ovetande, utan rädsla eller smärta och ätande en stor skål med favoritmaten.

Mot fjärilarna, mitt prins, mot fjärilarna! Nu kan du springa hur snabbt och vigt du vill. Jag och den siste svarte kommer att sakna dig.

Jag fortsätter lära mig saker. Om trädgårdar och renovering. Om hur man benämner spöken vid dess namn. Om att hon bara var en fjortis. Om hur glad jag är och hur mycket jag faktiskt tycker om Honom. Om hur knasig min kropp är. Om att den inte kan ställa om från natt till dag. Om att steget att ändra sitt liv inte ligger så långt borta ändå. Om palliaton av datorer och dammråttor. Om hur snabbt en havsgris tänder växer. Om hur de stora svallvågorna på jobbet aldrig tar slut och hur skönt det har varit att få vara bortkopplad från det. Om hur dålig jag är på att vara social. Om hur bra jag varit på att inte stirra på varken dator- eller tv-skärmar i sommar. Om hur lätt komplicerat jag kan göra allt utan att det ens är det. Om hur långt jag har kommit och hur långt jag har kvar. Om att jag nog aldrig kommer att sluta älta. Om att jag faktiskt har en historia i mitt huvud som jag vill skriva ned, någon gång.

Jag fortsätter också att vara helt nollad. Om tidsspannen. Om hur spökena kan punkteras tillräckligt ordentligt för att aldrig blåsas upp igen. Om hur svårt det är att dela tillvaro trots att man säger att det egentligen borde vara lätt. Om hur arg jag kan bli på mig och andra (ja) för att jag inte fungerar som jag vill fungera. Om hur arg jag kan bli på mig för att steget har grymma trösklar ivägen som inte borde få vara där. Om processorer. Om vad jag skulle göra i stället för att göra det jag gör. Om hur man orkar vara mer engagerad. Om vad jag skulle göra i stället. Om hur jag skulle kunna göra allt lättare. Om ältandet ens någonsin kommer att ta slut. Och så om tiden. Igen. Om hur man egentligen skriver. Inget nytt på nollningsfronten alltså.

Det tar ungefär tio dagar för tänderna att växa ut för en havsgris. Mindre än fem minuter för en vampyr. Jag vinner.