Jag till och med grät i bilen igår och jag kan inte skylla på att alla tårarna berodde på utmattning. Men det blir så ibland. När man har ställt sig inför stora, oöverklätterbara berg som man envist försökt hacka sig igenom. Tusen gånger om. När man måste resignera. När de tillhör oss. Kan man inte acceptera att de måste få stå kvar i all sin storhet så måste man vända på huvudet och se efter om det finns något annat, åt något annat håll. Något enklare. Något mer plant. Eller så lägger man ned hackan, kommer överens med vidunderligheten och snön som permanentats uppe på topparna, sätter sig ned och vilar vid dess fot och försöker känna solvärmen i ryggen. Det är besvärligt med berg och att ha blåsor i händerna, och kanske måste man få skölja såren med tårar i bilen, ibland. Men jag tror inte att jag kan vara utan dem, ändå. De gör naturen så mäktig, på fler än ett sätt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...