Jag mötte ensam den magiskt vackra försommaren på riktigt och kunde hälsa den ordentligt välkommen. När dammet var undansvept och sängkläderna bytta kunde jag med tekoppen som sällskap och i godan ro slå mig ned och läsa om både byggnadsvård och kloka, spännande ord av Gardell i det svaga lampskenet. Först från körsbärsbusken vid det konstiga köksbordet och därefter från jullampan vid den knarrande luftmadrassen som hållit luften sedan i höstas.

Jag somnade medan huset knäppande rörde på sig och väcktes av solens trevande försök klockan 6.10 Jag klev inte upp då. Jag klev inte heller upp klockan 8.35 Värmen, ljuset och lugnet strök mig till sömns. Vidare. Efter frukost på bron klippte jag i solskenet gräs som en manisk person och slet i ogräs som en annan. Inte förrän min mor kom märkte jag att jag hade bränt mig. Jag vill aldrig åka därifrån, inte ens när jag är ensam. Där vill jag alltid vara. Där, bland mina stora sjok av liljekonvaljer.