Underbar dag, underbar lunch med underbar människa. Hon kommer ur det självlysande släktet, med glimmande, levande ögon och ett varmt, äkta leende. Egentligen känner vi inte varandra, men vi har ett slags band som fötts ur någonting gemensamt. Någonting vackert som kantats med ett sorgeband i oxiderat silver. Ett möte där någon har berört, har låtit sig beröras och tar det med sig vidare, långt där bortom, där det fortsätter att nå andra.

Jag har börjat fylla den första semesterhelgen. När originalplanen för sommaren går i stöpet får jag lov att improvisera, men det blir minst lika bra det. I alla fall så länge som jag lyckas kompensera för mitt haltande.