Tiden är som en okänd människas hand i ryggen som knuffar mig framåt på en överbefolkad sommarmarknad. "Gå!". Jag vill inte och kan heller inte riktigt. Överallt omkring mig strider folk förbi i lagom hastighet. Tiden behöver inte bli otålig på dem utan det verkar sköta sig av sig själv. De kan stanna av vid marknadsstånden och hitta fina saker och jag ser hur glada de blir. Med min hälta går det inte så snabbt och den oklädda foten får sina törnar, men jag ler med både mun och ögon och nickar vänligt över huvudena åt de bekanta som blir glada över skatterna de finner. Jag går i mittenfilen som bara råkar uppstå, där människorna kommer från vänster och går förbi mig åt höger. "Gå!", upprepar tiden och styr mig framåt medan mina axlar törnas från båda håll. Jag vill vända mig om och vänligt men bestämt säga ifrån. Kanske fräsa lite. Claima mitt space. Men det finns ju ingen där bakom. I mitten av folkhopens tre filer tittar jag i stället ned på mina fötter, låter håret hänga och tänker med uppriktigt hjärta "välkommen till världen lilla, underbaraste flicka". Eller något annat. Allt är relativt, men fysiken är konstant.

Lille bebis med de himlablå ögonen. Det är inte mig du ser när du riktar dem mot mig. Vad betraktar du där bortom? Ditt leende gör mig varm och jag tror att du har stora svar.