Jag har börjat rota och gräva i vår mylla. Det är blommor och andra växter som har blivit mörk, murrig kompost, vilken borde vara fullkomligt laddad av energi och växtkraft. När jag gräver däri ser jag spår av de vackraste, verkliga blommor jag någonsin har sett, som man i bästa fall bara lyckas fantisera fram. Skira liljekonvaljer i klingande guld, rosenblad av fasettslipad diamant som sprider mönster i regnbågens alla färger, blödande röda passionsblommor och mjuka ängsullsbuketter av sockervadd. Våra egna skapelser, nu matta, bruna och mustiga under gräsklipp och försumpat ogräs.

Vi har samlat enorma mängder nässlor och tistlar däri som vägrar förmultna. Torra, vediga kvistar av föråldrade buskar som envisas med att fortsätta sticka. Tänk om jag bara kunde rensa bort dem. Lägga dem i en hög och tända eld. Stå beredd vid sidan av och njuta av värmen, med beredskap för att släcka den om den skulle sprida sig. Se det gå upp i rök och aska. Sprida ut det i vår trädgård, eller anlägga en rabatt med vackra perenner; kanske av våra fantasiblomster. Du har tändstickorna där. Jag har tålamodet här. Mellan oss en ljusslukande rymd av plats och tid.