Jag tycker som bekant om att sova och jag älskar att drömma. Speciellt de gånger man tar med sig själv på de mest fantastiska resor och de är så verkliga att de sitter kvar i huden när man vaknar. De kan kännas av en hel dag. Jag har alltid sörjt hur man liksom tar med sig skärvor och scener ut ur dem och hur de obönhörligen blir till kaksmulor i ljuset. Likt minnen ur verkligheten har jag också minnen ur mina drömmar. Jag har under åren byggt om en stor del av min hemstad på ett lite annat manér och gått i utländska, påhittade små städer som känns lika verkliga som platser jag verkligen besökt. Jag kan drömma intensivt om personer jag aldrig mött och bli besviken när de löses upp. Detsamma med människor jag har mött och (kanske) aldrig får återse, och ibland, när någon kär har dött, känns det som om de hälsar på mig för en liten pratstund innan de strax försvinner igen. Det sistnämnda brukar bara hända en gång.

Två scener följer mig idag:

Känslan av att gå igenom en glaskorridor förbi flera klassrum fulla med människor som kan se mig på en halvbekant skola. I de två sista klassrummen sitter mina gamla lärare. Jag hittar ut och kliver in i en annan, fallfädig byggnad där jag hoppar på golvet och hela konstruktionen svajar och verkar vilja rämna. Jag hoppar två gånger till och det blir värre.

Min hund ligger bredvid mig i soffan och jag klappar henne som om mina händer vill dricka upp hennes närvaro. Hon sätter sig upp och fångar ett långt hårstrå från min pannlugg mellan tänderna. Hon väntar sedan ett ögonblick, tittar på mig och drar loss det. (Tokvalpen min. Vilken tid det tog).

Om en timme har junifåglarna vaknat.

Jag vill skriva något, men jag känner inget.