(Sic! Glorifieringsvarning) 

- Det trodde jag aldrig! Harpmusik. Nyckelharpa. Vad som helst, men jag hade aldrig kunnat tro att du var en "sådan"! Inte är det väl den typen där de vrålar och man inte hör vad de säger?! Näe! Det hade jag aldrig trott!!

- Nej, se där, tänker jag i mitt stilla sinne medan jag bara ler och håller mig ifrån att skaka på huvudet. Så kan det gå.

I fredags slog det mig hur stolt jag är över att få vara del av en kultur, en massa och ett intresse som håller många människor samman. På sittplats (har ju fyllt 30) fullkomligt vibrerade jag och alla andra av mitt kära dundrande, fascinerad av hela tillställningen. För lat och för medveten om smärtan av att stå spänd under en timme för att kunna se vad som försiggick på scenen myste jag på min plats, mitt i centrum av House of Metal. Människor i alla de åldrar myllrade överallt under dessa dagar. Alla förväntansfulla, peppade och glada. Många olika sminkningar och hår, alla utan ett enda färgskrikande, uppmärksamhetskrävande plagg på sig. Som om vi hade på oss en gemensam, men helt individuellt utformad uniform. För att det bara ska vara så och för att det känns rätt. Någon som annars kan se ut att vara udda bland alla andra på stan gled in i mängden och var för några timmar inget annat än en av alla.

På konsert törs alla skrika. Alla törs stå upp och klappa händerna. Killar och tjejer som aldrig dansar i vanliga fall ger utlopp för den förmedlade energin på sitt personliga sätt. Ingen dansar provokativt för att fånga en annan genom sin sexualitet. Vill man stå stilla så gör man det. Vill man leva ut fullkomligt så gör man det. Vill man slåss utan att slåss så gör man det. No hard feelings efter en frontalkollision mitt i mosh-pit:en. Nya band knyts mellan människor som har samma kön genom detta gemensamma brinnande. Man och man skakar hand, ler och kanske till och med kramar om en okänd mitt i glädjeyran.

Det fanns barn som följde med sina föräldrar sittande på deras axlar med hörselkåpor för att skydda sina öron. Det fanns minderåriga som gick dit med sina föräldrar, lite förundrade över allt som försiggick. Det fanns medelålders män i kavaj som klappade takten på sina knän. Det fanns helt normala och andra helt normala, men som såg lite annorlunda ut. Och så fanns jag, där i mitten, utan att vara annat än en del av alla. Nickande, applåderande, ropande, studsande på min plats, överlycklig och full av energi. Ingen tog mig för att gilla harpmusik.

På krogen är det andra spelregler och det uppstår mycket som är roligt, men också mycket friktion, ilska, frustration och sådant som känns oerhört jobbigt ibland. Det raggas stenhårt och ibland kommer man inte undan, trots att man försöker. Aldrig sker väl så många slagsmål som på krogen. Aldrig ångrar väl så många saker så mycket som morgonen efter.

Under denna helg har jag inte sett ett enda slagsmål. Jag har sett en person gråta. Jag har inte sett någon rusande mot toaletten för att spy. Jag har inte sett någonting som kan liknas vid "gå-ut"-kulturen och jag är helt förbluffad. Stolt. Tack vare strikta regler för alkoholförsäljning kunde dessutom alla åldrar vara med och troligtvis var detta en stor bidragande del i att allt gick så lugnt tillväga (rockers kan också få för mycket). In kom man inte utan rätt färg på armbandet. Ut kom man inte med någonting alkoholhaltigt. Godis, korv, läsk och bandtröjor/mössor till alla. Alla var där för att träffa likasinnade och för att lyssna på musik, i bästa vinterfestivalanda. I loved it.

Jag vill citera samtliga uppträdande band (med en svordom mindre, bara för att jag är jag); Tack som *'* ! Jag fick inse att jag tillhör en monokrom dundrande, levande kultur! Och dessutom är jag intresserad.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...