Tack och lov för gamla goda vänner. Är inte de det bästa, så säg!

För både skoj och allvar, för gamla och nya tiders skull. J vet vad jag menar; E-type, This is the way

Oj, vad de ropar och hurrar här i lägenheten under mig. Eftersom jag vet att det bara är tjejer och några katter som bor där blir jag lite förvånad när det är mansröster. "Aha, det måste vara någon slags sport på tv" tänker jag, med alla mina mansfördomar klarvakna. Sport verkar vara ett ypperligt tillfälle att få släppa ur sig några primalskrik tillsammans med andra människor.

Jag minns något herr Coelho skrev i en bok och slår upp det för att citera: "Hur absurt det än kan låta, vet du vad som är viktigare för en man än sex?" Jag tänkte att det kanske var pengar eller makt, men sade inget. "Sport. Och vet du varför? För en man förstår en annan mans kropp. Och där, i idrotten, ser vi dialogen mellan kroppar som förstår varandra."

Det var tennismatchen mellan en Robin Söderling och en Fernando Gonzales på en av sportkanalerna. Jag har nu satt tv:n på mute, lyssnar på när pojkarna under vrålar av glädje när Söderling vinner matchbollen och ler åt att det kanske egentligen mer handlar om att de förstår varandras kroppar.

Om man känner att man är pigg nog vid klockan fyra på morgonen den här årstiden så kan jag tipsa om att Ljusbehandlingen här på sjukhuset ger gratis ljusterapi då. Trots att dörren är låst. Det är lugnt och skönt i korridoren där man kan sätta sig och man är garanterad en behandling så lång som man behagar. I alla fall tills man känner att man inte kan sitta där längre. Alternativt att man känner sig konstig om någon ser en. Eller tills dess solen förflyttar sig. I alla fall till tjugo i fem, då den verkar dra sig tillbaka.

Morgonsolen lyser nämligen in genom ett fönster på Ljusbehandlingen och den lägger sig nyvaket i korridoren, precis utanför deras låsta dörr.

Detta var dagens tips. Välkomna.

Det är så härligt med hundpromenader! Nu när värmen har kommit för att hälsa på i några dagar är det riktigt mysigt. Tikarna är enklast. De står och tittar vid dörren och gäspar när man frågar om de ska kissa. De går kring hörnet, sätter sig och sedan vill de gå in igen. Att ligga på soffan och sova är deras favoritsyssla.

Valpen är relativt enkel, även om det blir en massa svammel också. Men svammel är ju mitt andra namn, så det passar mig.

Hunden är besvärligast eftersom det är så viktigt för honom att läsa nyheterna och därefter sätta sin egen prägel på dem. Gärna långsamt. Han fyller väl elva aktningsvärda år i år, så om det hade funnits läsglasögon för nosen hade han behövt det. Han går oftast ganska sävligt och dolar på, men idag drog han mig vid näsan.

Stor och stark som han är föredrar jag när vi använder nosgrimma på honom, för får han då för sig något är jag minst lika stark som honom, har full kontroll och konstigheter avledes lätt. Kedja på honom kan också vara bra, om han inte själv lägger det långt ned på halsen, mot bringan. Då blir det som en sele och jag är chanslös. Liten Silje mot hur mycket muskler som helst. Jag har tidigare släpats efter honom genom mossa och pinnar när han rusat efter både fantasidjur som vanliga djur, och jag blir lika arg varje gång.

Idag noterade han nog den lilla skrutthunden som damen i permobilen hade redan innan jag hade sett den, men han låtsades sedan som ingenting. Liksom visslade lite nonchalant och tittade åt ett annat håll. Jag missbedömde hennes fart och han gick ju så sävligt, ända tills han gjorde ett explosivt kraftutbrott och grävde ned klorna i asfalten. Rullkopplet fräste och släppte. Lilla hunden tjafsade. Stora hunden tjafsade tillbaka. Damen i permobilen blev relativt förskräckt. Smala linan grävde sig in i min vänsterhand och jag hann tänka "uh owh" där mellan hårda hundord och hårda ord från mig till stora hunden.

Tack och lov konstaterade damen i permobilen bara att "det var en hanhund" jag hade att göra med och jag pratade vasst allvar med stora hunden tills han obekvämt skruvade på sig och damen med följe var långt borta.

Fyra grymma brännsår i handen kommer att svida gott i handspriten.

Det är härligt med hundpromenader!

Ibland önskar jag att ålder inte fanns. Att en person aldrig mättes i tid. Att mötet fick fortsätta vara ett enkelt möte utan att den välbalanserade vågskålen på grund av tiden stjälptes åt ena sidan. Vi blir aldrig äldre än vi känner oss - fråga min mormor - och ett steg bakåt, i min motsatta riktning, ser jag som en skymf mot mitt inre. Speciellt om mitt inre en stund varit just speciellt. Speciellt om det därefter obarmhärtigt strimlas till bitar som inte är värda att fångas upp. Speciellt om min ärliga fråga om vad det var som egentligen hände i just det ögonblicket då jag blev mätt inte kan få ett lika ärligt svar.

Bespara mig mätningen och jag är evig.

För en kväll fick jag vara vacker bland andra vackra, och kanske var jag vackrare ändå. Jag dansade utan att kunna dansa och bjöds in att få lära känna en underbar personlighet. Han sade någonting lågt och hemligt som nog inte var ämnat för mig, men som var mer underbart än morgonsolen. De gick fem steg bakom mig på väg hem och min klännings fåll tonades lätt grå där jag böljade fram på nakna fötter utan att frysa. En sömning stads ljud blandades med pigga fåglars sång. Det var skönt att få andas lätt och gyllene glädje.

När vi bara var två hemåtvändande gjorde plötsligt fotsulorna ont. Det blev kallt kring mina axlar och den ljusa natten verkade ha varit min illusion. I sinnet krokades tyngder fast av misstag som aldrig var mina. Ett skräp i min ögonvrå som jag önskar vore möjligt att kyssa bort...