En timme innan jag gick på semester kände jag av det. Ni vet det där olycksbådande konstiga man kan känna i näsan och halsen ibland. Först trodde jag att jag blivit smittad av en ultramegasuperdagisvirus, ett sånt som egentligen inte finns.  Ungefär som när man får låtsaslöss av att prata om dem. När jag gick hemåt genom kulvertarna med en aning till ond hals drog jag mig till minnes lilla kusinbarnet jag umgicks med för en vecka sedan. Happ. Självfallet.

Idag har jag hastat runt med viktiga ärenden, varav ett av sommarens viktigaste; första mjukglassen i solen. Medan jag har smaksinnet kvar. I morgon förväntar jag mig åtminstone 38,5 från det jag upptäcker det tills jag kväser tempen med alvedon. Välkommen, årets första förkylning. Så passande...

Ur startgroparna rusade jag mot staketet som avskärmade ängen med de fina sommarblommorna. Efter tre steg, precis vid rätt tidpunkt, hoppade jag för att kunna ta mig över och landa på andra sidan. Kanske med stukade fötter, kanske inte. Mina fötter lyfte och där blev jag hängande i luften, med orörlig kropp och levande ögon.

I min morfars farfars gamla plånbok finns en skatt bevarad. Det är en samling kärleksbrev som daterar sig till början av 1880-talet, samtliga skrivna i snirklig skrivstil, med rött bläck ibland och svart bläck ibland. Det finns oftast inga stavfel och överstrykningar. Kanske skrev han en kladd först och renskrev det sedan. Kanske visste han ord för ord vad han ville säga. Många av breven är skrivna på blågrått brevpapper, andra på nu blekgult linjerat skrivpapper. Vissa av dem är ihopvikta så att ett halvt C5-kuvert hade räckt med råge, andra är lite större. Vissa har lackats, andra inte. Alla är till Jungfrun Maria, som bodde i en lite större ort, cirka fem mil bort. På inget av dem står någon mer specificerad adress.

Hur träffades de? Vilket är löftet hon gav som han upprepar att hon aldrig får förglömma? Om dessa brev är de Maria skrev, vad gjorde han med de brev hon skickade honom? Hur fick hon dem? Vad svarade hon? Vad kände de när de satt med det olästa brevet i sina händer? Gömde de sig så att de fick vara ensamma när de läste? Hur spann de sina drömmars nät?

Så småningom gifte sig Erick Gustaf och Jungfrun Maria. De köpte hans föräldrars gård, där jag nu myser runt i dammet, och lovade att inhysa hans föräldrar så länge de levde. Därefter föddes en barnaskara varav min morfars far var en av sönerna.

Tänk om brevväxlingen aldrig hade skett. Då hade jag inte funnits.

Med mer än sekelgammalt damm i håret kryper jag lycklig ut ur min minisemesterbubbla, med glittrande ögon och ny kännedom om mitt ursprung. Så fantastiskt det är att på detta tidsavstånd få kunna röra vid saker och läsa vacker skrivstil som om det vore placerat intill mig så när som på i går. Dolda människor träder fram ur glömskan och jag välkomnar dem.

I Västerbottens-Kurirens årsbok från 1941 kunde jag läsa om alla de många hemskheter som drabbade världen, som oroade så många sinnen även i glesbygdens omhuldade och relativt trygga stugor. Och så fanns även detta, mitt bland all tragik:

Midsommar, sälla blomsterdag

för fä och folk och skalder,

vi hälse dig i festligt lag

med hymner och rabalder.

Einar Malm.

Det är så underbart med gammalt gulnande, dammande och unket doftande papper! Det blir en spännande semester.

För att skära sig ordentligt och olägligt på dammråttan görs följande:

Då dammråttor också kan ha smutsigt runtomkring sig kan det ibland vara läge att städa lite. Det är dock viktigt att passa så att dammet inte smiter ut och går och gömmer sig någon annan stans när man öppnar dörren, till exempel i en garderob, för damm på favorittröjan är inte vad man önskar. Hämta så en våt trasa och skaka ur textilierna ordentligt. Dammdamm kommer att yra överallt och det är ett utomordentligt tips att använda munskydd, även om dammdamm inte är lika allergent som lurvgriseprodukter. Samla ihop eventuella svarta pärlor och kasta dem genast. Torka därefter ytorna noggrant med vatten och rengöringsmedel.

Använd alltid handskar.

Var ganska stressad och gärna lite mer burdus än vanligt när du städar runt och se till så att dammråttorna blir ordenligt störda i sin eftermiddagstupplur. Lyft eventuellt upp en korg med innehållande damm till övervåningen under proceduren för att få plats att svepa ordentligt med trasan.

När du sedan är klar (nu kommer det viktiga) skall du lyfta ned den eventuella korgen igen. För då in fingrarna (förutom tummen) i korgen för att knipa tag kring korgens väggar. Sic! Var mycket noggrann med att se till att en dammlurk finns kvar där inne och att denne är på ytterst dåligt humör. Eftersom du har handen i en handske kommer den inte att uppfatta din doft och inte förstå att det är du utan snarare ett hot att försvara sig mot. Strax därefter smäller det till och du kommer att undra vad som egentligen hände. Då vet du att du har skurit dig på en dammråtta.

Resultat

Höger hands långfinger (F*** you-fingret): Märke efter framtänderna på första böjleden, nästintill omärkbart. Svagt blödande. Efter nedertänderna en urgröpning av nageln ned till nagelbädden allra närmast och till viss del under nagelbandet, ca 1 x 2 mm. Ymnigt blödande. På kvällen ett blekblått område kring nagelbandet och svullen fingertopp. Mycket smärtsamt.

Trött så att det sipprar ur porerna, med en blek ruggad yta efter att ha blivit sliten. Den blå skuggan under ögonen förstärker en röd ögonvitas färg, men jag är ändå glad över en bra känsla.

Låt mig bara vila lite.

Det är som att jag har stått för länge. Det börjar göra ont i fötterna, i vaderna och jag trampar oroligt. Vickar på tårna. Böjer och sträcker på benen. Dinglar med armarna. Biter på naglarna. Tittar mig runtomkring. Sparkar lite på stenarna i den ojämna vägen, men de sitter hårt och ger mig inget att leka med, inget att fördriva tiden med.

I omgivningarna irrar en förblindad som återfått ledsynen. Går runt ett träd här. Prövar nya steg och korsar stigar där. Plockar upp en groda som kväker i handen och lockar fram ett leende. Tittar in under en rotvälta och viskar försiktigt "hallå". Blir rädd för skuggor och oväntade prassel. Stryker fingrarna längs mjölkörtens blomsterkronor och minns lila fält på hyggen. Alltjämt i min närhet.

I tankarna har jag gått en bit bort för att lätta på det statiska och rastlösa. Den förblindade fryser fast i ögonblicket och tiden står stilla, just där. Jag går baklänges och blundar utan att vara rädd för att snubbla och slå bakhuvudet. Och det är solsken.

I andra tankar har jag gått en bit bort för att lätta på det statiska och rastlösa. Den förblindade återfår synen och säkerheten för varje rörelse och tiden verkar obönhörlig, just där. Jag kämpar för varje steg som vill slås undan mig och jag vacklar, ramlar och slår min panna. Och det är storm.

Stilla står jag tvekande och tittar ömsom framåt, ömsom bakåt, medan jag hela tiden håller den förblindade under noggrann uppsikt i ögonvrån.

Det gör ont i fötterna och mina naglar är mycket korta.

Förundrat beskåda hur allt runt omkring vibrerar och skälver. Smälta ned tiden i en varm pöl att ligga raklång i. Gunga med vinden omfamnande min kropp. Dofta den grå, orange och bruna jorden. Berusas av en främmande plats kyskhet. Kyssas med solen och älska med vågorna. Dra fingrarna genom färgstrofer i ett vattenglas. Kittlas av andra språk, rinnande genom mina öron. Svepa mig i det välbekanta ömsom sträva, ömsom ljuva. Dyka bland yttrade ord och drunkna i outtalade. Slumra med behaglig sirap i mina vener. Vakna med en varm katt spinnande i min mage och fjärilar vilande på mina fingertoppar. Mjukt sträcka ut mina muskler och slingra in mig i mig själv. Till sist ta en kopp kaffe på bron och aldrig sluta le.