Jag insåg just att jag och min mor har samma leende. Mungipornas vinklar är identiska.

Jag önskar att jag kunde förmedla till henne hur fascinerande det är att vara sin mors dotter, men det är svårt eftersom hon själv inte vet hur det är att vara

just

det.

Hon gick snällt upp för alla trapporna och undersökte snällt alla vrår. Hon lade sig snällt på soffan och sov där så snällt. Hon åt snällt sin mat och drack snällt sitt vatten. Hon gick snällt ned för trapporna och gick snällt på promenad. Hon sneglade snällt mot katterna med sina snälla ögon och gjorde snällt sina kvällsbehov. Hon stötte snällt sin nos där hon snällt gick vid min sida. Hon lade sig snällt i sängen och somnade snällt för natten.

Hon somnade snällt om efter att ha vaknat vid halv sju och sov snällt fram till halv tio, mest för att vara snäll. Hon gjorde snällt sina morgonbehov och hoppade snällt in i bilen. Hon låg snällt och bet på sin tuggring och nosade snällt på mig när jag sträckte bak handen för att klappa. Hon klev snällt ur bilen och gick snällt runt i huset. Hon lekte snällt med träspill och strosade snällt runt i gräset. Hon var snäll och gick inte från gården trots att hon var lös och kom snällt när jag ropade. Även när jag var orolig att hon drunknat i ån kom hon snällt, men lite mödosamt, upp ur den och skakade snällt av sig en bit bort från mig. Hon fortsatte leka snällt med sig själv som sällskap när jag arbetade och följde mig snällt när jag gick mellan målningen och huset. Sedan hoppade hon åter snällt in i bilen och var sedan snäll hela kvällen. Till och med när gangsterkatterna stirrade med sina speglande ögon i mörkret, igen, och när räven ilade in mellan trädstammarna efter den vittjat fågelmatarnas foderbord.

Lika snällt sov hon hela natten och gick åter snällt på morgonpromenad. Sedan kom husse och svepte med henne i bilen som var fylld med marodörer och jag gick snällt tillbaka hem. Inte utan en viss saknad.

Hon gör rätt för sitt namn.

Snälla. Söta. Rara.

Då och då kommer tanken om Plan B till mig; den som handlar om vad jag skulle göra om jag inte hade just detta yrke. Någonstans tror jag att det är hälsosamt att i alla fall ha en idé om vad det skulle kunna vara, eftersom ingenting egentligen är givet och garanterat. Oftast går tankarna mot att göra någonting väldigt annorlunda, men det är svårt att hitta någonting som överträffar det jag arbetar med nu. I morse kom jag på en ny idé. En helt ny yrkesgrupp där det troligtvis finns en hel del kundunderlag och stora pengar.

Jag kommer att ringa och väcka upp lediga och utarbetade arbetare och erbjuda dem fina jobberbjudanden som innebär att de måste inställa sig på sin arbetsplats med relativt kort varsel. Samtalet kommer att ske på den första möjliga lediga dagen, gärna ganska oväntat och okristligt tidigt på morgonen, och helst när de har hunnit göra upp planer för sina lediga dagar. När jag känner mig på gott humör kan jag tillägga att jag vill ge dem lite slack och därför ge dem lite längre varsel, så att de hinner vänja sig vid tanken på extrajobb. Eftersom jag egentligen inte är en väldigt ond människa går sedan hela idén ut på att jag tio minuter efter det första samtalet kommer att ringa tillbaka till dem och be om ursäkt och säga att extraarbetet på helgen inte behövs eftersom det mirakulöst har löst sig. På en eventuell nummerpresentatör kommer endast "dolt nummer" att visa sig för att överraskningsmomentet inte skall förstöras.

Efter X-antal påringningar på detta sätt ringer jag upp de utarbetade människorna igen men från ett synligt nummer. Här kommer jag in med ett förmånligt erbjudande om terapi hos en psykolog eller någon KBT:are. Vissa av dessa kommer att specialisera sig på beteenden såsom ångest/panikattacker vid påringningar av dolt nummer, samt antisocialt uppträdande på grund av telefonfobi. 

Tack vare att jag använder mig av det synliga numret vid det sista samtalet har de dessutom möjlighet att återkomma för tidsbokning för behandling när det själva passar dem. Terapeuterna betalar mig därefter provision för varje ny kund.

Jag blir rik.

"...man bara väntar på att de ska ta i varandra, men de gör det inte".

Ja, varför gör de inte det?

Det är som om världen redan har snurrat dessa varv en gång tidigare och jag känner inte ens av någon yrsel. I stället för att höja på vänster ögonbryn sköljer jag ned mitt tuggade facit med en hurv. Små pappersbitar fastnar i halsen och jag upprepar en jakande rörelse med huvudet för att få ned dem. Jakande som i "ja, det här känner jag igen". Som i "ja, jag minns vad som hände". Jag sväljer och sedan lägger sig det till rätta i magen.

I magen spritter det till. Syra möter verkligheten.

Det är de snirkliga små tecknen ni skriver på mitt hjärta och det fina ni aldrig säger riktigt högt som gör att jag inte blir så arg på mitt pyspunkadäck som jag hade kunnat bli.

Plötsligt är det som om träden har vridit sig lite, visar sig ur en annan vinkel i solen och nya nyanser framträder. På samma sätt höjer sig himlen något och speglar sig i havet med en djupare färg. Varje kväll jag går ut ur tegelannexet söker minnet efter den glömda cykellampan och sjalen liftar med mig hem kring halsen.

Världen vrids en bråkdel och flyttar människor runt från ett ställe till ett annat. Fyller ut hål som lämnats av en annan. Någon går med blicken fäst vid en karta skriven på ett främmande språk, en annan släpar hela sitt bohag i några väskor genom sitt anletes svettpölar. Storögda, nyfikna (och halvt vettskrämda) promenader gör den nya världen större och större för varje steg.

Nya kontakter bakas in i varandra och handslagen lämnar avtryck i mer än handflatorna. Nya skor drar in skräp i hallen och kylens utrymme delas rättvist upp. Extranycklar byter ägare och vanliga ord sammansättes på nytt sätt. Examination(s)-uppgift. Studie-medel. Care-of-adress. Nollning(s)-general. Vasa-plan. Harvard-systemet. Var-går-man-ut? (Ja, berätta det för mig).

Grundfamiljens tre hushåll har fått varsin ny medlem. Det är helt ok och ekonomierna räddas. Det lilla spöket har startat en ny termin och meddelar sig via min moderna ouija board. Det är mycket gott. Jag längtar på något sätt efter tjocktröjorna och de klistrigt blöta lövens kaotiska noter som spelas av den nya vinden. Fler bra saker att vänta.