Jag ger upp och ber helt enkelt er om hjälp; har någon ett bra tips på en fabulös klassisk italiens meny? Är speciellt intresserad av varmrätt.

Pasta, risotto, kycklingrätt, vegetariskt, vad som helst...

Det var svårare än jag trodde att knåpa ihop en egen, med tanke på det generösa utbudet av recept som spridits lagom tjockt över internet. Därutöver har jag av någon anledning svårt att föreställa mig smakerna denna gång. Hjälp!, helt enkelt.

Känslan av otillräcklighet när det enda som betyder något är maximalism.

Känslan av osäkerhet när det enda som räknas är berget.

Känslan av värme när jag önskar svalka.

Känslan av kyla när värme är rätt.

Så tunna besvärliga rakblad att balansera på även om man håller händerna på någon annans axlar som stöd.

Ibland skäms jag för att jag håller det på avstånd.

Ibland skäms jag för att jag för det alltför nära, där intill hjärtat.

Ibland skäms jag för att jag inte vet var jag ska placera det.

Jag är glad för maskerna jag hittat och kan lägga över mitt ansikte.

Jag är glad för att närvaro oftast är tillräckligt.

Jag är glad för att tystnaden kan vara nog, eftersom stumhet kan stå för annat än det som via munnen uttalas.

Stumheten liknar en stor såpbubbla av vibrerande, skimrande, skira känslor som jag skamsen och rädd bollar mellan mina händer utan att nudda. För stor och levande för min bröstkorg att rymma. För ömtålig att beröra utan att den spricker och regnar över mig. Andas jag tillräckligt försiktigt klarar jag av jongleringen över eggen.

(Jag väljer aldrig gycklarmasken - den får clownerna stå för).

Det blev en bra dag, trots allt. Jag tog mig över. Igen.

När jag ikväll cyklade förbi centrum på väg från jobbet önskade jag att kiosken fortfarande vore öppen. Om den hade varit det skulle jag ha köpt ett halvkilo lösgodis, lagt mig i röda soffan under en filt och smällt i mig snask, påse och allt helt själv till något dåligt humorprogram på tv. Därtill hade jag aldrig velat gå till jobbet igen.

Men nu hade då kiosken inte öppet, så jag gör allt det övriga utan godis och påse.

Det är inte så roligt alla gånger hälsar min huvudvärk.

Våra mor- och farföräldrars generation.

Snart våra föräldrars generation.

Därefter vår generation.

Våra efterträdares generation.

Vems generation?

Allas.

Älskar denna video och vill gråta av obestämda anledningar.

My Generation - The Zimmers

Jag drömde att han halkade och föll handlöst ned från hög höjd. Stilla och tyst. Han träffade marken långt där nere och låg orörlig. Stilla och tyst. Jag tog mig ned till honom och insåg att det var lönlöst. En blodstrimma i tinningen, vacker som aldrig förr. Sovande, stilla och tyst.

Jag vaknade med ångest. Att vara utan honom är meningslöst.

Det vet han.

Det är när det blir tyst och stilla som jag blir ett med min röda soffa. Det är när huvudet aldrig rör sig som tankarna tror att de måste bryta sig fria. Det är när omständigheterna är outtalat bestämda som de gömda, trasiga vingstumparna ruskar på sig. Det är när jag känner mig ensam som jag kletas fast vid mina väggar, torkar, krackelerar och rasar ihop i små högar längs golvlisterna. Det är när jag känner mig osäker som minsta vind kan virvla upp mig och bära mig ut genom vädringsluckorna.

Jag behöver ljud, rörelse, klarhet, sällskap och säkerhet på en dragfri plats. Då behåller jag min form.

Han berättade att kusinerna tagit en skogspromenad tillsammans med sina nyanlända vietnamesiska väninnor för att söka efter svamp. Tre minuter senare var vi själva på väg upp i skogen efter att han kommit på att han visst kände till ett kantarellställe. Tio minuter senare var vi på väg tillbaka hem med nästan ett halvkilo gula kantareller.

Lyx i Strömmisförpackning.

Ljuvligt, vackert, (nästintill) gratis.

Svartvinbärjuice med citron

Sötat nyponmos