Det var egentligen meningen att vi skulle bo i den mindre granngården. Det var märkligt att överge den lilla drömvärld jag hade hunnit bygga upp för att sedan flytta in i Hans barndomshem, speciellt när allt redan var klart. Rotat. Allt var möblerat och inbott, mörkbrunt och pausat i tiden. Granngården fick säljas och rensas, och drömmarna demonterades. Detaljer fick bäras till det stora huset och det var en orolig tid av bedövande trötthet. Jag misslyckades med att skapa någonting eget ur allt och alla steg i rätt riktning gick genom ett hav av gårdagens havregrynsgröt.

Från början, i granngården, lyckades jag älska byn. Dess avskildhet. Sjöns kalla spegel och solnedgångarna från öns trädäck. Höstens murrighet och stigarna den lilla hunden hade trampat upp. Vinterns idyllandskap och guldkanterna i eftermiddagssolen.

Men det stövlades in allt för mycket. Det inkräktades och önskan att förändra var för stel i ryggen, så det mesta av förälskelsen försvann. Avdunstade. Jag klarade inte av att vinterbona, att hitta igen grodden av egen trygghet och delaktighet och jag blev inte riktigt hörd. Så, jag ställde mig lite utanför och skaffade en dörrmatta som välkomnade med "Oh shit, not you again". Lite på skoj, men mest på allvar.

En sommar, ute på ön, fick jag andnöd och flydde. Jag bönföll honom att följa med mig och Han gick med en liten bit. Så långt de längsta grenarna i trädkronan kunde nå utan att tunnaste rot rubbades ur läge. Inte längre, men tillräckligt.

Den följande sommaren satte jag knappt min fot på den oasfalterade vägen. Jag orkade inte med att åter igen känna mig som ett inslag i något som inte var mitt. Orkade inte med myrkrypningarna som kom nattetid eller paniken när någon knackade på dörren. För de klev alltid, alltid in, vare sig jag ville eller inte. Med eller utan dörrmatta.

Så blev det Hans by och Min by. Närgränsande ligger de andra byarna som vi har gemensamt. Vi böjer och tänjer oss och sträcker våra grenar mot varandra, och de lyckas ändå alltid nå varandra, på något sätt, om än med viss möda ibland. Jag har hört att träd lever i symbios i en skog. Sådana är vi, även om vi står lite glest i just vår dunge.

Jag ögnade igenom en jättefin doktorsavhandling igår kväll, skriven av en av de människor jag menar är självlysande. Det blev en svindlande bakåtvolt i tiden för mig och jag ser fram emot disputationen, även om jag inte kan vara med på festen efteråt. Avhandlingen tar bland annat upp kamper mot drakar, och jag slås av hur mycket en liten kämpe själv fick trösta medan han stod där och höll odjuret stången. Underskatta aldrig kraften i ett möte. Se bara vad det kan leda till. På så många sätt.

...

Något jag skrev någon annan stans:

"Ge mig ett glas vatten.
  Inte för att jag är törstig, 
  utan för att jag vill möta Dig"
                               
                                   kinesiskt ordspråk

Jag är så glad över det de människor jag hela tiden träffar kan lära mig. De berikar mig.

Det är så mysigt att sitta och titta på den där söte, danske spelevinken som visar upp sig och sin fina gård ibland på svt. Han är duktig och han dolar på med alla möjliga praktiska göromål. Med kepsen lite på sned väljer han virke till en ny räfsa, grejsar på i köksträdgården, snickrar ihop en tunna, lagar en gets öra med målartejp och är lyrisk över att gårdsgässen äter upp de fallna äpplena. Ja, det är verkligen mysigt. Med en kopp thé är det en perfekt början på helgen.

Jag träffade en före detta kollega i omklädningsrummet. Hon var lika glad och trollikt söt som vanligt där hon höll på att packa in sig i sina egentillverkade stickade plagg. Vi konstaterade att det var länge sedan vi sågs och jag kom på att fråga henne om vad hon skrivit om i sin magisteruppsats.

När vi skildes åt bland alla minusgrader tryckte jag ned cykelhjälmen över ett huvud som nästan fanns bland de små stjärnorna ovanför, av genuin glädje och stolthet, för det arbete hon har gjort. Tänk att få hitta en alldeles egen nisch. Helt outforskad. Precis framför sig i ett litet skälvande paket. Med ett furiöst engagemang inom bröstkorgen och alla känslor nära ytan.

På förmiddagen väckte jag mig själv genom att skratta högt i sömnen. Det var roligt.

Årets första snöoväder har anlänt. Det är ganska mäktigt. Tittar jag ut på taket här intill ser jag hur vinden leker. Det virvlar, förflyttar sig och flingorna byter riktning lite hur som helst. Tegelväggen är särskilt pudrad längst ut på kanterna och jag funderar på att klä på mig och gå ut, men jag saknar Snälla. Jag förutspår ett kommande slask som därefter fryser till is inom några dagar, så lite kan jag väl få njuta innan jag på allvar börjar söka efter resor till varmare länder.

En norsk prinsessa och hennes medförfattare är med på nyhetsmorgon och talar om auror, chakran och hur man träffar sin ängel. De är i Sverige för att hålla kurs och jag börjar undra vad det är som gör att änglar är så på modet. Jag läste boken Angelology för inte allt för länge sedan, och den gav onekligen en spännande, alternativ uppfattning om huruvida änglar finns mitt ibland oss. (Boken var bra, ända till slutet när författarinnan fick bråttom till deadline, ungefär. Stor besvikelse). Om hur de kan beblanda sig med oss och slå med sina fina vingar. I boken till och med förföra oss och vara "en ängels motsats".

Prinsessan i programmet säger att hon kan se dem. Det handlar om de änglar vi tänker på när vi menar ängel, det vill säga den vanliga, omhändertagande skyddsängeln. (Inte de andra änglarna i hierarkierna, som tros finnas). Hon vet att vissa har vi med oss hela livet och andra kommer in och hjälper till lite när det behövs. Som på den klassiska gamla bilden med de två små barnen som håller på att korsa en rasande bäck på en skraltig liten bro. Bakom dem svävar en stor, blond kvinna med rosa klänning och en gloria runt huvudet, med händerna lite kupade och med ett sällt ansiktsuttryck.

Prinsessan säger att det handlar om att vara lyhörd och öppen. Att det är knepet för att kunna träffa den. Som om det vore en kompis man inte träffat ännu. Hon säger att det var så fantastiskt att träffa sin ängel för första gången. Att det doftade av rosor och att hon kände en stor kärlek, som hon på något sätt tyckte sig känna igen.

Programledaren verkar bli eld och lågor. Hon ber prinsessan att mäta ut hennes aura och ställer frågor om änglarna. "Har de sätt att kommunicera mellan varandra på?". "Jadå", svarar prinsessan och hennes medförfattare. "Kan de dö?". "Nej, de dör inte". "Har de med religion att göra?". "Nej, de har inte alls med religion att göra". (Förutom att änglar finns med i alla religioner, säger de i nästa andetag, vilket verkar vara lite fel). Hur vet de det? Hur kan de svara på alla frågor med ett allvetande leende? Och hur kan de nämna änglarna utan att ta steget längre? Det är ju om än ännu svårare att tro att det ska glida runt en massa änglar och ta hand om oss, utan någon egentlig, bakomliggande orsak till omsorgen. För att de kanske bara tycker att det är roligt, eller något. För att det bara är så.

Varför är det lättare att tro på änglar än på Gud? (Än vilken guddom vi än väljer att tro på).

Men, det är ju lätt! De liknar oss hyfsat mycket till utseendet, tror vi. Vi kan alltså identifiera oss med dem. De har omsorg, älskar och hjälper oss. De kupar sina händer kring oss när vi går på den skrangliga bron. Vi kan se dem, på olika sätt, om vi anstränger oss. Det stannar liksom där, utan några fler krav. Ingen Gud som skall fruktas, ingen Jesus som gör att vi måste tro att han är Guds son och dessutom tro att han har dött för våra synder, för att sedan återuppstiga till Faderns högra sida. Eller den Helige Ande, liksom. Det är svårt att tro på. Det är lätt att tro på änglar. För att det stannar där.

De ska hålla kurs om hur man träffar sin ängel nästa vecka. Gissningsvis kommer kursgården att vara överfull - sökare som vi är födda att vara - speciellt efter den fina reklamen i tv.

Änglarna är lite på modet just nu. Lite som religion-light. Utan att behöva ta steget fullt ut och gå all in. En light-vara man till och med kan göra reklam för. Fascinerande - våra tidevarv är.

Den gamla hederliga skyddsängeln.

Copy-paste:ad härifrån. Berätta gärna om ni vet vem som har målat den, kan eventuellt vara av en konstnär med efternamnet Lindberg.

Jag kunde knappt cykla hem ikväll för att jag var så hungrig. Det var gamla tuggummin från en tuggummiautomat i mina ben och jag fantiserade om mackor, tillsammans med mitt lika hungriga cykelsällskap. Mackor och varm O'Boy. Limpa. Med falukorv, från barndomens sena fika hos farmor. Eller med messmör, från samma fikabord. Eller med ost, som den gamla vanliga ostmackan. Väl hemma kunde jag inte bestämma mig. Så jag gjorde alla tre. Det var ljuvligt. Det ska jag bjuda någon på middag, någon gång.