Jag har drömt om honom på nätterna och natten mot fredag vaknade jag av att jag grät. I drömmarna i morse fick han så ont när jag höll honom på axeln, men det blev bättre när jag flyttade handen och lade den på hans ben. Jag sade förlåt och han svarade nog ingenting, men hade inte längre ont.

När jag vaknade idag sträckte jag mig efter väktargrodan, granskade varje litet komplicerat kryss som han skapat med virknålen, de bruna plastögonen och munnen av svarta stygn. Jag tryckte den sedan mjukt mot min kind och satte därefter tillbaka min gröne vän i äggkoppen.

Vid tvåtiden ringde telefonen.

...

Så vacker i all sin stillhet.

Tänk...

...

Han sade att han ville bli en fågel.

Jag hoppas att han vill flyga förbi här någon dag när han har tid.

Kanske i juni.