Men så är det ju också så här att jag är ledig. Det har varit sol ute, även om jag inte träffat den så mycket. Krullråttan lever någon dag till. Det är fettisdag imorgon och jag är kanske inne på semla nummer tio. Jag har träffat en ny gammal vän in real life. Jag har bokat resa till Turkiet i maj: charternas chartercharter. Bror vann silverbuckla och två blåögon. Jag har träningsvärk på ett rart ställe efter att ha bowlat. Jag har fått spendera tid med min levnadskamrat trots att han har hög jobbpress. Jag skiter högtidligt i att städa. Jag får tillbaka pengarna från försäkringsbolaget och därmed är oron för min fars oro som bortblåst. Jag är frisk och jag är ledig flera dagar till.

Tusen tack för hjälpen på traven.

Hon frågade mig: "Hur gör man nu? Sitter du på någon visdom?". Jag sade att jag inte visste vad jag skulle svara.

Det är inte min resa. Jag har följt med en bit på vägen som en fast inventarie, kanske som stolpen man håller sig fast vid i tåget, och har varit vittnet som fastnat med hjärtat vid deras yta. Hittills har mitt tåg alltid vänt vid denna hållplats, medan de har bytt färdsätt och åkt in i okänt land. Det svider och blöder när jag vinkar av dem eftersom jag då bryts loss inuti. Jag önskar att jag visste vad som låg där bortom i det okända. Att jag kunde skicka med dem mjuka kuddar att vila på. Att jag kunde varna för ojämnheter på vägen och sticka åt dem en överskådlig grovritad karta att klamra sig fast vid. Men det är blankt.

...

I går var det alla hjärtans dag.

För ganska precis ett år sedan betraktade jag cirklar.

Februari är alla barnhjärtans månad.

Idag är det Internationella Barncancerdagen.

Kom ihåg dem.

Jag snodde denna lilla enkla yxa-i-hjärtat-dikt från kommentardelen i hennes blogg:

An angel, in the book of life,
wrote down your babys birth.
And whispered when he closed the book:
too beautiful for earth.

Aj.