Det är skönt att vi ändå har våra trådar kring fotlederna som en säkerhetslina när vi finner oss flygande i det blå som två förvirrade heliumballonger. När vi famlat rätt på de olikfärgade trådarna och när vi har andats in varandras andetag kan vi tala till varandra med roliga Piff & Puff-röster som gör det lite lättare att le på riktigt. Kom, så flyger vi tillsammans en stund till, även om jag kanske behöver ett lite längre snöre just nu. Det är tur att du har långa armar och en stor famn.

Jag satt och bläddrade i pärmarna medan Han och hennes son spelade ett actionladdat spel där de petade ned varandras höns med flygplan. I bläddrandet tittade jag upp på honom och log ett stilla leende medan jag föreställde mig honom med en framtida son.

I sista pärmen läste jag "förlåt för att jag inte har skrivit på ett tag [...] jag har behövt smälta en del saker sedan Paris", och jag tänkte att det var där det började. Jag kunde verkligen peka på det. Jag fick ont i magen.

Jag har skummat genom mina ord från svunna tider. De beskriver han och hon och grejer och musik och film och glamour och de och de och han och han. Och uppbrott. Och osäkerhet. Och beroende. Och situationer jag aldrig borde ha varit i. Och vänner jag aldrig borde ha haft. Små knytnävsslag som fortplantat sig inåt och skadat mer än vad som märkts på utsidan. Blånader som fortfarande ömmar när man rör vid dem. Jag skrev aldrig allt eftersom det var för jobbigt och idag ångrar jag det, idag när jag söker efter knappnålshuvuden på min karta.

Jag har läst högt mellan raderna ur pärmarna om ansvar, medling och flykt. Om hårda ord jag aldrig borde ha hört men som jag tagit emot och fungerat som stötdämpare till. Jag har läst om krampaktiga nävar kring sköra halmstrån som tillslut knäcktes, som gjorde att jag föll och läkte ihop snett. Om tvingad resignation. Jag har läst om tillflykten till gungflyn och om bekräftelsen jag sökte bland skyltdockor med ögon som alltid såg förbi mig. Människoliknande varelser som aldrig på riktigt lånade mig sin hand för att hålla mig stadig där jag försökte gå.

Jag är tacksam för pärmarna även om de inte talar lika högt som jag önskar. Jag är tacksam för "min stjärna, min enda klara" som har pärmarna hos sig.

Jag är ledsen för att så mycket har hänt. Jag är ledsen för hennes skull, flickan jag har mött däri, och jag skulle vilja trösta henne. Men, hur gör jag det nu när hon har blivit Jag?