I stillheten sitter jag ensam vid ett litet artificiellt ljus och vrider och vänder på platta saker, som om det vore ett memoryspel. Vänder upp, tittar och lägger tillbaka. Kanske är det suddiga bilder. Jag ropar frustrerat hallå? ut i mörkret och lyssnar intensivt på tystnaden, som om jag väntade mig att den skulle svara. Jag behöver fler. Jag behöver mer. Då och då känner jag av en händelse något platt på golvet (under sanden) i det sena mörkret som jag plockar upp och kan vända på, men jag ser aldrig vad det föreställer. Jag tror att det bara är ekot av mina egna hallå. Jag lägger det till min samling och fortsätter att vända upp på måfå.