Det är en speciell känsla att bli buren. Att lägga benen kring någons midja, armarna kring någons hals, borra in ansiktet mot densamma och sedan blunda. När ljuset är släckt sugs omgivningen in i ett svart hål och man blir viktlös i de gungande stegen. Det kittlar i magen. Man blir obefintlig och allomfattande. Kanske blir man liten igen. Och lite rädd. Men det går bra, för tilliten gör att man vill fortsätta vaggas.