Jag satt och bläddrade i pärmarna medan Han och hennes son spelade ett actionladdat spel där de petade ned varandras höns med flygplan. I bläddrandet tittade jag upp på honom och log ett stilla leende medan jag föreställde mig honom med en framtida son.

I sista pärmen läste jag "förlåt för att jag inte har skrivit på ett tag [...] jag har behövt smälta en del saker sedan Paris", och jag tänkte att det var där det började. Jag kunde verkligen peka på det. Jag fick ont i magen.

Jag har skummat genom mina ord från svunna tider. De beskriver han och hon och grejer och musik och film och glamour och de och de och han och han. Och uppbrott. Och osäkerhet. Och beroende. Och situationer jag aldrig borde ha varit i. Och vänner jag aldrig borde ha haft. Små knytnävsslag som fortplantat sig inåt och skadat mer än vad som märkts på utsidan. Blånader som fortfarande ömmar när man rör vid dem. Jag skrev aldrig allt eftersom det var för jobbigt och idag ångrar jag det, idag när jag söker efter knappnålshuvuden på min karta.

Jag har läst högt mellan raderna ur pärmarna om ansvar, medling och flykt. Om hårda ord jag aldrig borde ha hört men som jag tagit emot och fungerat som stötdämpare till. Jag har läst om krampaktiga nävar kring sköra halmstrån som tillslut knäcktes, som gjorde att jag föll och läkte ihop snett. Om tvingad resignation. Jag har läst om tillflykten till gungflyn och om bekräftelsen jag sökte bland skyltdockor med ögon som alltid såg förbi mig. Människoliknande varelser som aldrig på riktigt lånade mig sin hand för att hålla mig stadig där jag försökte gå.

Jag är tacksam för pärmarna även om de inte talar lika högt som jag önskar. Jag är tacksam för "min stjärna, min enda klara" som har pärmarna hos sig.

Jag är ledsen för att så mycket har hänt. Jag är ledsen för hennes skull, flickan jag har mött däri, och jag skulle vilja trösta henne. Men, hur gör jag det nu när hon har blivit Jag?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...