Jag vill duplicera ett inlägg jag en gång skrev i Siljehistorian. Jag kommer ihåg det då och då och vill härmed stryka under något viktigt.

"[...]... för, bara någon vecka tidigare hade jag varit på väg hem, det var november... Det var kallt, det var regnigt, det var ruggigt och ruskigt och... jag hade kassarna fulla med mat och de var tunga och jag hade ont i ryggen för jag.. har dålig rygg, och.. allt jag ville var att komma hem och att slippa mörkret och regnet och kylan. Och då kom det en liten kvinna irrande mot mig såhär. Alldeles sparvlik..., avmagrad med hopsjunket ansikte och spikrakt, korpsvart, kort hår. Hon var uppenbarligen en av dom, ni vet mentalsjuka, som.. släpptes ur de psykiatriska institutionerna, dom stängdes för några år sedan.. och har sedan dess blivit hemlösa.. vi har ju så många hemlösa i... Stockholm.. numera, och hon var en av dom. Hon tittade på mig och sa "Vet du vad klockan e?" och jag bor liksom vid Sofia kyrka som har en sån GIGANTISK urtavla, så jag vände mig bara om och sa såhär  "Jaha, ja.. fem i sex", och hon sa "Jaha, ja, har du pengar till mig?" och då blev jag bara så TRÖTT, för jag hade ont i ryggen, det var kallt, det var regnigt, jag ville bara komma in, så jag sa "Nää!" sa jag, "jag ORKAR inte! GÅ till Socialen, jag betalar SÅ mycket Skatt för att du inte ska behöva..., eller GÅ till Stadsmissionen, jag betalar pengar till Stadsmissionen VARJE månad, GÅ till Stadsmissionen... jag ORKAR inte..!" och hon sa "Jaha, ja, tack så mycket då" och så gick vidare såhär -*låter*- och jag själv fortsatte att gå, det gick kanske fem sekunder... tio sekunder och sen... sen slog det mig som ett knytnävsslag i magen och jag blev alldeles... kall... av förtvivlan när jag insåg, när jag... plötsligt förstod... att det var ju GUD... jag hade mött... GUD hade kommit emot mig som en sparvlik, avmagrad kvinna med spikrakt, korpsvart, kort hår... och jag hade inte känt igen henne! För hon såg inte ut som dom sa att Gud skulle!.. Han var inte farbror!! Han   hade   inte   skägg!!! Gud hade kommit emot mig och HON... HON... var en sparvlik, hemlös, mentalsjuk kvinna som behövde Min hjälp, och jag hade inte känt igen henne, utan skickat iväg henne!.. Och jag som berömmer mig att vara en sådan god människa, en sådan genomtänkt människa. Och jag vände mig om för att ropa henne tillbaka!... men det var försent... för hon var borta... [...] Jag hade ju bara behövt ge henne femti spänn! De´ ha´... Det hade inte förändrat hennes liv på något enda sätt men det hade KANSKE.. gjort hennes närmsta två timmar mer drägliga, saken är att jag HADE kunnat hjälpa henne... men gjorde det inte, och DÄRFÖR... var MITT nederlag så TOTALT...! [...]"

Jonas Gardell.

Transkriberat av Lusciniae. Ur inspelningen av Jonas Gardells föreställning "Livet", 2001. Utgiven 2002 - Universal.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...