Det nästan sticker i näsan när vinden för med sig spåren av Umeås jultragedi. Det kändes surrealistiskt när vi i eftermiddag åkte förbi den brinnande byggnaden i området där vi vuxit upp och såg mörka fönster utan glas och en konstig siluett där taket tidigare varit. S pekade längst upp i vänster hörn sett från gatan och sade "där tittade jag och E på en lägenhet innan vi flyttade in på det andra stället". Jag själv hajade till över insikten att detta hus var alldeles för likt det jag själv bor i. Nästintill identiskt. Med andra ord skulle det kunna hända samma sak här. Verkligheten blir då mycket nära.

Jag cyklade senare på kvällen iväg för att hälsa på min far och passerade den plats där de numera hemlösa cirka 70 hushållen kan ta sin tillflykt. Jag försökte att hålla mina nyfikna ögon borta från fönstren där det lyste men kunde inte ertappas eftersom det just då inte var någon där. Nästan automatiskt svängde cykeln till vänster och förbi det som tidigare varit min låg- och mellanstadieskola. Det var en sällsam syn att se ena skolbyggnaden fullständigt nedmonterad i ett kaos, dolt av en röra. Jag har cyklat förbi där dagligen, men inte insett att jag aldrig kommer att kunna gå över skolgården igen och le åt de slitna hoppa-hage-markeringarna igen.

När jag passerat de tysta resterna av demoleringen svängde jag höger och valde att inte cykla den väg som gick närmast den brinnande byggnaden. Jag stannade till under några sekunder och skämdes lite över att vara där och titta på tragedin. Jag skämdes dock ännu mer över den jämna ström av bilar som körde i gånghastighet längs den närmare vägen, stirrande upp mot huset. Senare fick jag höra att människor nästintill vallfärdat dit och skapat bilköer under dagen för att se det brinnande "spektaklet".

Jag har läst läsarnas kommentarer av artiklarna i den nätbaserade lokalblaskan och förfasats över alla kommentarer om "nu tänker nog personen efter nästa gång denne kokar olja" och vill inte ens föreställa mig ett enda uns av de skuldkänslor denna människa kan tänkas känna idag. En annan kommentar kom från en person som firat jul på annan ort och desperat försökte få svar på var denne kunde vända sig, eftersom han såg sin lägenhet stå i lågor.

På väg hem från besöket hos min far såg jag två tonåringar och en äldre person komma gående tillsammans från krisboendet och deras kroppspråk är omöjliga att beskriva. I ett nyhetsinslag ser jag ett liknande hus i ett annat land som under natten, med sovande familjer, till hälften har sprängts bort vid en gasolycka. Med röklukten stickande i näsan blundar jag lite och känner mig lite skuldbelagt glad att det inte hände någonting värre i mitt tvillinghus.

Julafton var bra. Jag är glad att S var med. Hon liksom räddade den genom att bara vara där.