Men..! Grrrrrrrrrrrraaaaawwl gniiiiiiiiiiiihh prrrrrrrssssssssst! Krrrrrriiiiiiiiiiiii!!!! Gnnnnnnnaaaaaaaaaaaaaaahh!! Gaaaaaaah!!!!! Ph ph ph ph ssssssssssssssssssss!! Weeeeeeggnnnnnnnnnnnnnnnniiiiii!!!!!

Uäh. Nej. Jag behöver paus. Svårt, men sant. Jag blir tokig. Blir irriterad och arg. Vill slå det där ettret ur dig, som när vi var barn. Allra käraste syster. Ja, käraste. Det är väl därför jag blir så arg. Och jag är väl lika ettrig jag.

<3

Ur: Allra käraste syster - Astrid Lindgren

Medan vinden viner ute och tiden tagit de första stegen in på imorgon sitter jag i döda konstnärers sällskap och beundrar. Utöver den stora avbilden av Kyssen som jag låter utgöra en del av mitt vardagsrum har jag under en tid stött på flera detaljer ur Gustav Klimts verk. Det ena verket mer speciellt än det andra, det andra mer detaljerat än det ena och alla otroligt vackra. Jag känner mig barnslig, tafatt och generad när jag måste konfronteras med min okunskap, men jag är glad att jag kommit på att det som känns som en hel vetenskap egentligen är högst personligt. Det borde inte finnas varken rätt eller fel i varken uttrycken eller intrycken, och jag har gläntat lite på en dörr som sprakat av färger, mönster, erotik och hyllningar till kvinnan. Det finns massor med dörrar att glänta på, men jag tror att jag nöjer mig för den här gången, och bevarar det som mitt.

Water Serpents II, G. Klimt, 1907.