Men alltså *infoga valfritt irriterat ljud här*. Snart förväntar jag mig att Radiotjänsts hyllningskör ska ringa på dörren och sjunga för mig så det ekar i trappuppgången. Nej, snart kräver jag det! Klarar man inte att ljuga när Kirunas ironladies ringer kanske man får stå sitt kast, men en sång kunde de väl i alla fall bjuda på. Jag är hemma mellan klockan 22:30-12:00 när schemat inte tillåter annorlunda. Då vet ni när ni kan komma. Att ta sig upp för alla mina trappor kan dessutom bli en del i Radiotjänsts körs nya friskvårdsprogram. Så. Nu sätter jag mig och väntar.

Ute i Byn händer det saker.

Man skulle kunna säga att det är "hopp om livet" eller i alla fall en liten början till att den ska leva upp. Åtminstone med tanke på de bofastas djupa rötter som ibland verkar tränga ända ned till jordens mittpunkt och därefter ännu en bit. Sådana som man både är lite avundsjuk på och i samma andetag förbannar. Djupa rötter skänker frid, men i bakhuvudet verkar också förbannelsen vara högst verklig just på grund av medvetenheten om dem, om hur stel och oflexibel man blir.

Med en stark förankring måste man vara välsignad med tålamod. Tålamod att kunna vänta på att Någon som inte har några egna - i alla fall inte lika starka - ska komma förbi och tycka om dem för vad de innebär. Inklusive orörlighetens charm.

Då och då, som nu, lönar sig tålamodet och Någon släntrar förbi av en slump, tittar lite extra länge och tycker om det som finns. Det som finns där är ögonbedövande vackert. Grönskande. Tryggt, även när det blåser hårt. Djupa rötter ger en garanti för bördighet, men också för ålder och för att försök att bryta upp dem inte blir annat än fåfänga. Att slita i en gren för att få med sig kronan lämnar Någon med en hand full av löv i årstidens färger samt ett rungande, när de resterande ruskar på sig och åter finner sin plats i lövverket. (Själv pressar jag de jag har kvar mellan tunga böcker).

Åh, jag önskar att de två Någon som precis släntrat förbi och tittat på prakten kommer att stoppa tårna i den solvarma jorden, känna hur skönt det känns och aldrig vilja gå därifrån. De är värda det. De är alla värda det.

Själv är jag avundsjuk och pillar med mina förbannade pressade löv. (Nåde den som en dag går för nära mitt träd).