Jag gjorde jul ganska tidigt, redan när jag hade spritt ut det möbelöarna bestått av. Julstjärnor, ljusstakar, några få tomtar och pyntad gran kan bockas av från listan. Det har varit skönt och hemtrevligt, och jag har den snyggaste och näst största julstjärnan jag någonsin skådat. Den största såg jag i Grekland en gång för länge sedan. Min röda tråd förstärks ytterligare av julstämningen.

Kvällen skulle enligt planen bestå av lugn och inlsagning av julklappar. Jag skjöt på det länge men letade till sist fram förra årets julklappspapper och snöre. En tunn rulle papper av koppar-/brun-/vitfärgat slag, samt ett chokladbrunt snöre. Tejpen var även den densamma och lika oändligt irriterande att klippa små bitar av, eftersom den egentligen är till för paket modell större. När jag plockade fram sakerna som skulle slås in förstod jag varför jag hade skjutit upp den annars så trevliga innan-jul-ceremonin; det var första gången på många, många år jag skulle slå in mina gåvor i ensamhet. Det var en märklig känsla som inte var särskilt angenäm, och plötsligt expanderade allt så att jag blev pytteliten. Igen. Mitt i rymden satt jag och höll ned pappersändar med en tå, samtidigt som tejpen trilskades. Utan ett tredje pekfinger som kunde hjälpa mig när jag skulle slå knuten på julsnöret. Enligt överenskommelse skrev jag "God Jul *familjemedlem*, önskar P och W" på alla adresslappar utom en, och det började blåsa lite i rymden.

Jag insåg ganska snart att papperet inte skulle räcka till alla klapparna och att jag hade några kvar att slå in. Så, det blir kanske en till kväll i det stora svarta. Eller så kanske det kommer att kännas lite bättre. Som om jag har fått träna på det en gång redan.

Joni Mitchell - River