Jag får ett lätt illamående av program som The Hills och Laguna_Beach. Men allra värst måste ändå My_Super Sweet_16 vara (kan inte bestämma mig vilket klipp som är värre av de två...). Då eskalerar illamåendet till vinterkräksjukemått. Kalla det inte avundsjuka. Kalla det hellre sjuka. För sjukt är precis vad det är.

Tell them like it is, Charlie

Så var det påkommet, handlat, uthämtat, pyntat, packat, städat (?), lagat, mailat, inslaget, tejpat, märkt, krullat, och lagt under granen. Utomstående klappar skall insamlas, medtagas, placeras och givas. Imorgon återstår fixande, packande, åkande, träffande, glädje, kramande, godjulande, kalleankande, fikande, ätande, umgänge, klämmande på paketen, förfasande över högen fördelat på så få personer, lite spänning, utdelande, öppnande, slitande, ylande, skrattande, kanske någon besvikelse, tackande, ihopstädande, granskande, fikande och slutligen avslutande.

Puuh.

Av någon anledning brukar jag alltid  hamna i något slags antiklimax i slutet av kvällen. Jo även tidigare, under paketöppningen, då jag ibland känner att det blir för mycket och jag knappt orkar le längre. Ibland önskar jag mig något annat, någon annan form än den redan stöpta julen. Kanske önskar jag att jag, helst tillsammans med någon annan, kunde få skapa en egen tradition och ett eget sätt att få tolka högtiden.

För ett par år sedan gjorde jag ett försök tillsammans med den jag då bodde tillsammans med. Vi bjöd in våra två familjer, skapade julmiddagen genom ett knytkalas, vilket gav ro för våra mammor, och delade upp den i två sittningar. En pre-klappar, post Kalle och en post-klappar. Efter andra sittningen blev det kaffe och dopp, även där baserat på knytis. Julklappsutdelningen blev dock modifierad eftersom någon fick krypningar av att det gick för långsamt, men grundidén (som jag stal från en sydamerikansk/svensk familj) gick ut på att en person hämtade ett paket, gav det till vederbörande och därefter fick alla vara med och se innehållet . Detta följdes av ett personligt tack. Inte ett kollektivt. Den som fick gåvan delade sedan ut nästa.

I det stora hela var det en väldigt skön och lugn stämning. Ingen var på väg någonstans och alla tog det lugnt. Det var gemytligt, det var någonting jag och personen jag bodde med fick bjuda på och, framför allt, det var början på en egen tradition som familj. Det var min bästa julafton. Tyvärr var det också någon annans värsta julafton har jag fått veta i efterhand och det skär och skaver. Det sårade rentutsagt, eftersom mitt försök att skapa någonting eget, något annorlunda och personligt tillsammans med andra blev helsågat.

Det är svårt att få alla helt nöjda alla gånger, men speciellt de som är så bundna till föreställningen om att alla jular ska vara som sin barndoms favoritjul. Idyllen. En tradition behöver inte alltid vara uniform. Också den behöver utveckling och förnyelse för att fortsätta vara levande och givande. Om traditionen blir en repetition, hur ska man då kunna hålla isär tillfällena? Det är kanske därför jag kommer ihåg min barndoms jular relativt väl, just för att vi också besökte andra familjer än vår egen och oftast spenderade dem på olika sätt. Ingen jul var den andra helt lik. Kanske får jag chansen att stöpa om en annan gång, men det blir inte imorgon.

Nåväl. Jag önskar er en god jul. Förhoppningsvis är den vit, på fler än ett sätt. Då minns man den mycket bättre.