Med tanke på mitt oregelbundna schema har det aldrig varit lätt att time:a in de förbiresande kramarna som passerar ungefär fyra gånger per år, men idag lyckades det. Ett kärt återseende av en kär vän. Ibland uppfylls de där tre-nysningar-på-raken-önskningar även om de ibland tar en annan väg än man tror (hälsar min knepiga mage).

En sång som alltid gör mig glad och lite småkär i livet. På retur till T. Tack!

Tammany Hall NYC - Cindy. Den äldre, bättre versionen. Pre-Scrubs!

Jag "skulle bara" innan jag skulle gå ned till min mor. Jag satt och småpysslade med något och så ringde det på dörren. Min tanke var att min mor hade hunnit före med påhälsningen, så med handen på handtaget tittade jag av vana ut genom titthålet i ytterdörren. Det var inte min mor. Och det var inte brevbäraren. Det hade kunnat vara någon jag tidigare samma kväll hört säga "hallå" upprepade gånger för att få mig att svara, men det vore en omöjlighet. Det var istället en spegelbild av en dansande man jag och en vän mötte en natt, och paralyserad med handen kvar på handtaget vågade jag inte öppna. Kanske var det ingen dansande man ändå. Kanske var det vem som helst som bar hans spegelbild? I paralysen fortsatte jag bara att andas och nu får jag inte veta varför han stod kvar så länge och väntade på att jag skulle öppna. Nu kan jag röra mig igen. Nästa gång, om det kommer en nästa gång, kommer nyfikenheten att ta överhanden och jag kommer att öppna. För det är ju roligt att dansa.