På vinden, i gamla ladugården och andra sedan länge relativt orörda ställen kan jag förlora mig känslomässigt i bråte. Allt blir till skatter. Det fascinerar mig att alla saker någon gång har använts av någon för att sedan stoppas undan för att sparas. I timmar har jag stått på min släktgårds kallvind, ibland med av vinterkyla halvt bedövade fingrar. Genomdammiga mattrasor som var min morfars mors hantverk, slängda i lådor som nästan aldrig öppnas. Ett gammalt strykjärn som inte längre värms upp på spisen. 30 år gamla babykläder i vilka man kan inbilla sig doften av nytvättat. Min morfars babysko, helt utan kardborrar och Nike-logga. Fakturor av någonting köpt. Morsdagskort till en mor som dog när min egen mor var liten. Aldrig någonting värdefullt, men alltid känslofyllt. Bitar av min egen historia.

Jag älskar gamla hus. Jag älskar de grå kråkslotten jag aldrig tordats gå in i, och jag älskar de övergivna flagnande husen som står invid skogsvägarna, intill åkrar som blivit övervuxna av sly. Jag älskar huset där en stor tall strävat sin väg genom yttertrappen och blockerar dörren. Jag försöker varje gång jag åker förbi huset med de krossade och illa täckta fönstren titta in och hinna få en glimt av vad som finns där. Det vilar någonting magiskt över dem, vilket får mig att andas andäktigt med skinande ögon när jag kommer nära. Känner jag doften av gammalt trä och damm låses äventyrsdörren upp lite försiktigt. Det är som att doppa fantasin i flytande guld.

Hur har det varit en gång? Hur var livet en gång? Vad hände med livet en gång? Hur har det kommit sig att huset som en gång levat nu är som en torkad skalbagge? Vilken historia kan det viska till mig om jag ställer mig här och lyssnar i tystnad?

Ett av mina kråkslott. Vad kan det berätta?