Jag trodde ju att det skulle bli en hanterbar kväll ändå men... 

Klockan sju knackar det på "akvariets" fönster när jag försöker dokumentera något för första gången i kväll och B tvingar mig att loooova att komma och äta middag. "Tre minuter!", mimar jag övertydligt tillbaka och sedan ringer telefonen. Igen. Den avbryter mig i det jag håller på med. Klockan åtta kastar B till mig en banan som jag galant fångar med vänster (!) hand och äter i sköljen. Halv nio sveper jag en tetrapack med äppeljuice på landstingets bekostnad. Fy mig.

Mellan dessa stabbiga måltider hör jag inifrån medicinrummet hur telefonen ringer, ringer, ringer och det är ingen som svarar. I korridoren piper larmsignalerna från salarna oavbrutet. När gav jag smärtlindring? Hur många gånger totalt? Röntgen?! NU!!?? Provsvaren..! Transfusion. Ont igen? Feber också? Stackars lilla person. Vad ska jag göra? Inte ätit? Inte varit på toaletten? (Då är vi två). Var är E? Vad gör hon!? Och var är B? Vad gör de!? Nej, jag  o r k a r   i n t e  förklara hur man ändrar tiden på provtagningsbeställningen... *Mental break down*. Men jag förklarar ändå.

"Har du stämplat in dig?!", frågar jag nattkollegan när hon kommer klockan nio och sätter henne sedan i arbete, i ett desperat försök att få ordning på alla infusioner och medikamenter som släpat efter.

Huvudet känns som seg hemkola klockan halv tio när jag ska försöka komma ihåg allt som har hänt. Sammanfatta. Knyta ihop fyra säckar. Stresshormonsreceptorerna är fullbelagda och jag känner plötsligt hur jag ofrivilligt varvar ned. Nu kommer den. Härdsmältan. Jag blundar och struntar i anteckningspapperen. Nu får de ta över. "Jag är ledsen, det känns som att jag har hälften av kvällsbestyren kvar, men jag har inte hunnit...".

Det är inte mitt fel. Jag blir lite besviken över känslan av att ändå ha varit otillräcklig och önskar att jag kunde bli riktigt arg över situationen - men blir istället arg på mig själv. Jag sätter mig ned och dokumenterar, hjälper nattpersonalen att komma i ordning och lämnar avvikelserapportskrivningen till i morgon. Om jag hinner.

Klockan 23:30 stämplar jag ut kvällens bravader. Det har varit en sådan kväll när jag har ränt runt från sal till sal och blivit tvungen att prioritera bort saker som annars brukar kännas viktiga. Det är inte roligt att vid skiftets övertidsslut känna en klump i magen över att inte ha varit tillräcklig, även om jag vet att jag inte hade kunnat göra mer. 

I natt kommer jag att drömma om droppaggregat som försöker strypa mig som slingrande, tunna, genomskinliga ormar. I morgon ber jag Flisa sätta nål och kateter på mig. Jag tar gladeligen droppumpen i en ryggsäck och kateterpåsen kring benet.