Åh, min sockerdricka! Den är precis på väg att lyfta upp mig från marken och bära iväg mig på kittlande moln, men jag sansar mig och trycker mig tillbaka i den röda soffan. Jag vill inte fara iväg som en uppblåst, ivägsläppt ballong efter väggarna. Jag kan slå mig.

Farliga, härliga, rastlösa stunder. Födda ur glädje, kvävda av ensamhet.

Godast när de är delade, frustrerande på egen hand.

Pyyyyyyyyssssss...

En vägg att studsa mot

Jag vill duplicera ett inlägg jag en gång skrev i Siljehistorian. Jag kommer ihåg det då och då och vill härmed stryka under något viktigt.

"[...]... för, bara någon vecka tidigare hade jag varit på väg hem, det var november... Det var kallt, det var regnigt, det var ruggigt och ruskigt och... jag hade kassarna fulla med mat och de var tunga och jag hade ont i ryggen för jag.. har dålig rygg, och.. allt jag ville var att komma hem och att slippa mörkret och regnet och kylan. Och då kom det en liten kvinna irrande mot mig såhär. Alldeles sparvlik..., avmagrad med hopsjunket ansikte och spikrakt, korpsvart, kort hår. Hon var uppenbarligen en av dom, ni vet mentalsjuka, som.. släpptes ur de psykiatriska institutionerna, dom stängdes för några år sedan.. och har sedan dess blivit hemlösa.. vi har ju så många hemlösa i... Stockholm.. numera, och hon var en av dom. Hon tittade på mig och sa "Vet du vad klockan e?" och jag bor liksom vid Sofia kyrka som har en sån GIGANTISK urtavla, så jag vände mig bara om och sa såhär  "Jaha, ja.. fem i sex", och hon sa "Jaha, ja, har du pengar till mig?" och då blev jag bara så TRÖTT, för jag hade ont i ryggen, det var kallt, det var regnigt, jag ville bara komma in, så jag sa "Nää!" sa jag, "jag ORKAR inte! GÅ till Socialen, jag betalar SÅ mycket Skatt för att du inte ska behöva..., eller GÅ till Stadsmissionen, jag betalar pengar till Stadsmissionen VARJE månad, GÅ till Stadsmissionen... jag ORKAR inte..!" och hon sa "Jaha, ja, tack så mycket då" och så gick vidare såhär -*låter*- och jag själv fortsatte att gå, det gick kanske fem sekunder... tio sekunder och sen... sen slog det mig som ett knytnävsslag i magen och jag blev alldeles... kall... av förtvivlan när jag insåg, när jag... plötsligt förstod... att det var ju GUD... jag hade mött... GUD hade kommit emot mig som en sparvlik, avmagrad kvinna med spikrakt, korpsvart, kort hår... och jag hade inte känt igen henne! För hon såg inte ut som dom sa att Gud skulle!.. Han var inte farbror!! Han   hade   inte   skägg!!! Gud hade kommit emot mig och HON... HON... var en sparvlik, hemlös, mentalsjuk kvinna som behövde Min hjälp, och jag hade inte känt igen henne, utan skickat iväg henne!.. Och jag som berömmer mig att vara en sådan god människa, en sådan genomtänkt människa. Och jag vände mig om för att ropa henne tillbaka!... men det var försent... för hon var borta... [...] Jag hade ju bara behövt ge henne femti spänn! De´ ha´... Det hade inte förändrat hennes liv på något enda sätt men det hade KANSKE.. gjort hennes närmsta två timmar mer drägliga, saken är att jag HADE kunnat hjälpa henne... men gjorde det inte, och DÄRFÖR... var MITT nederlag så TOTALT...! [...]"

Jonas Gardell.

Transkriberat av Lusciniae. Ur inspelningen av Jonas Gardells föreställning "Livet", 2001. Utgiven 2002 - Universal.

Jag har precis fått träffa Kurt som hamnat mitt i en grannfejd på Tv3. Han är sura gubben som retar sig på de ljud grannarna gör efter klockan tio på kvällen. Han rusar upp ur sängen och ryar i trappuppgången, ibland naken (men oftast har han knäshorts), och tycker att grannarna ska hålla käften. Han ringer inte på, utan skriker högt.

Vad ena grannkvinnan inte vet är att Kurt har funderat på att fråga henne om hon skulle vilja gå på restaurang med honom, för han tycker att hon egentligen är ganska trevlig. Vad grannarna inte vet är att Kurt älskar katter så mycket att han gråter när han hör en historia om hur hjärtlösa barn tänt eld på en katts svans för att flammande se den springa. Vad grannarna inte vet är att Kurt är ensam och gör honom mer ensam genom att utesluta honom helt.

Grannfejden löser sig tillslut och en tid senare träffar Robban med fredsmäklare honom igen och han demonstrerar glatt sina anpassade öronproppar i "salongen". Han jobbar nu frivilligt på katthärberget.

Många känner nog igen sura gubbar och tanter från sina egna liv. Min sura tant hette Etel och hade alltid gummistövlar. Hon väste åt oss barn när vi träffade henne i trappen och en gång hörde jag att hon sade "ska du inte räcka ut tungan åt mig också?" efter jag hade trotsat min rädsla och sagt hej till henne. Jag blev lite modstulen, men återupptog hejandet efter ett tag. Tillslut svarade hon hej, och någon gång log hon blygt. Hon hade tjocka glasögon och smutsigt, grått, tjockt hår. Hennes kläder var inte de modernaste och hon luktade filmjölk. Sura tanten gick alltid med blicken fäst vid marken eller trappstegen när man mötte henne. Hon hade en svartvit innekatt som hon brukade visa världen för från sin balkong, tätt, tätt tryckt mot sitt bröst.

Vad jag inte visste var att hon själv skötte sin gamla mamma, där i lägenheten snett ovanför. Vad jag inte visste var att hon en gång frågat min pappa om han visste vad en gammjänta var; "Det var någon som kallade mig det en gång", hade hon sagt. Han förklarade att det var en kvinna som aldrig hade varit gift och ingen av oss fick någonsin veta hur det kändes inom henne efter hon fått förklaringen. Ingen visste något om hennes drömmar eller förhoppningar. Ingen visste egentligen något om hennes ensamhet, eller varför hon trodde att jag skulle räcka ut tungan åt henne. Ingen gjorde henne mindre ensam.

Sura tanten flyttade sedan någonstans. I kväll undrar jag extra mycket vem Etel egentligen var.