Ännu en vakarnatt för att ställa om mig ytterligare har tagit mig genom en lång film, några mail och några klick på andras vännerlistor i ansiktsboken. För visst är det väl just det den sidan just är; ett ställe där man samlar ansikten. Jag har en handfull vänner men flera sidor av ansikten som jag kan bläddra mellan. Bekanta från svunna tider som numera bara är namn, en presentationsbild nålad under en annan, kanske på sida två. Någon gång har det hänt att några ord utbytts i inbox:en men det stannar oftast av när den största var-är-du-i-ditt-liv-?-nyfikenheten har lagt sig. När man fäst en ny kontakt till sin samlig går man igenom deras förstasida, bläddrar runt bland deras foton och skaffar sig ytterligare information. Aha, en hund? Ett barn? Två barn?! Åh, vilken utlandsresa...

Vissa personer ur mitt förflutna har jag medvetet sökt upp och medvetet avrått mig själv från att lägga till. Jag vill inte ha dem. Jag är värd att inte behöva ha dem. De är smärtsamma, trots att de egentligen aldrig på något direkt sätt gjort mig något. Kanske är de bara ansikten som får stå för någonting annat som var jobbigt. Jag kan välja bort det. Dem. Jag snokar i deras ansiktskollektion och ser ytterligare ansikten som jag förknippar med dem och det som var. En samling uppnålade presentationsbilder med fler ansiktsslingor, sida upp, sida ner, kan öppna konstiga virvlande hål som jag blir yr av att titta ned i. Det är enkelt när man helt enkelt kan klicka ned sidan och gå vidare till någonting annat.

En gång träffade jag en tjej som jag en gång var bekant med men som inte kände igen mig mer än till ansiktet. Som inte kände igen de ansikten jag nämnde (bland annat de jag valt bort) och hon sade helt enkelt något i stil med: "jag vill helst inte bli ihågkommen från den tiden, det är inte jag nu". Och hon hade så rätt. Jag beundrade hennes karaktär. Det sköna var att inte heller jag var ihågkommen för det som varit, utan för den hon träffade där och då. Jag blev upptäckt, som om det inte var på nytt.

I ansiktsboken har jag radderat alla uppgifter förutom fyra. Mitt namn, min kontaktlista, en spelapplikation och mitt någorlunda frenetiska blombudande för att rädda kvadratfötter i regnskogen. Min bild har jag förvrängt och jag tycker att det är skönt. Jag är inte taggad på ett enda fotografi och jag hoppas få vara så anonym som jag kan vara med dessa fyra ledtrådar. Det är roligt att bläddra bland de bekanta ibland, spionera på dem, men i slutändan är det bara en handfull få som känner den jag är nu.

Idag.

Imorgon.

Det är det som räknas.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...