Inför när allt känns hopplöst; en tutorial om hur jag kan spinna en alldeles egen tråd av vit ull. En jämn sådan, utan luftfickor (kan jag fortfarande andas då?).

Kanske är det ändå den där tråden... Den där tråden som man tvinnar mellan varandra under lång tid, genom att tänja, snurra och vrida. I mötet  som sker på allvar med någon annan är det nog omöjligt att välja om det ska hända eller inte, men man kan avsiktligen tvinna hårt eller löst. Eller lägga ned. Eller klippa av.

Kanske är det ändå den där tråden som jag (och också han) har haft med någon annan under så lång tid. Även om det har varit två skilda trådar vid lika skilda tillfällen. Vanan att ha den som en livrem, en säkerhetslina, ett halmstrå, eller en röd tråd har nästan blivit en del av identiteten. Jag och tråden. Han och tråden. Vi och tråden. Vi.

Nu när det är sagt att den ska ändra färg, eller om det är material, så är det inte helt enkelt. Den är ju det den är, med knutar och trasiga fibrer, med svagheter och allt. Inte den starka linan som vi ville ha och ett tag faktiskt hade. Vi har nött den och klippt i den, men har inte fått av den helt på grund av en ömsesidig motvilja. Vi har inte tagit i så hårt, eller så var saxen trubbig, och har samtidigt andats ut av lättnad att den inte gick av. Ibland står någon av oss med en hand på varsin sida om den svagaste punkten och liksom tittar på den andre för att försöka avläsa och avgöra om det är värt att rycka av och knäcka det sista. Hittills har vi båda glömt bort att andas av anspänningen och under en nära-svimningsattack släppt taget.

Vi är rädda. Rädda för hur det skulle kännas att inte känna tråden kring livet. För hur det skulle vara att vingla till av det sista rycket. För att bara ha en ruggsliten röd svans kvar som minne att hålla i handen.

Skulle det då inte ändå kunna bli ett tillfälle för att kunna kasta över en blå trådände? Eller en lila, gul eller vilken färg det än må vara? Jag kan ha en blå så kan han kanske ha en gul? Tvinnar vi de två samman tillräckligt så blir det ju en grön. Ja, det skulle vara skönt med en grön tråd.

Kommer någon vara tillräckligt syresatt för att lyckas rycka till tillslut? (Det är förstås alltid jag som jämt poängterar hur viktigt det är att andas...)