Ja, "vi gör ett bra team". Det är skönt. Vet du vad mer? Du var världsbäst på GameBoy´s Mega Man III. Om Carina och hennes bror var mina gurus för NES, så var du det med SpelPojken. Men ingen i vänskapskretsen - jag säger ingen! - kan slå mig i Super Mario! Möjligtvis i Super Mario Bros I (NES), men aldrig i Super Mario Land (GB) >:] Ja, det skulle möjligtvis vara den här strangern då... Eller så är jag kanske inte så bra ändå. Hm.

Oh, please, make this madness stop!

Men först lite marionördhumor. Iteration 4 fick mig faktiskt att skratta.

Minnen, oh, ljuvliga minnen! Någonstans ur bakhuvudet - det kan ha varit reptilhjärnan - frammanades ett minne från barndomen. Svettiga handflator, spänd kroppsställning, uppkrupen på en säng med rosa överkast, ett frenetiskt blippande ljud, höghastighetstryckningar på gummiknappar, karatesparkar mot närmaste dagbarn eller lillasyskon som medvetet eller oavsiktligen försökte störa rekordförsöken, snobbentennis, oljedroppsfångning, apstörtning, krokodilaktning, brinnandehusgubbräddare, bläckfiskduckning, ... *drar åt sig andan*... fallskärmshopparräddning, tegelstenspackning, ja, you name it. Det var före alla vår käre Ice Climber och Super Mario på 8-bitars NES. Det var Nintendos Game & Watch!

Mitt första minispel, som vi kallade det, var stackars Snobben i Snoopy Tennis som skulle fånga hur många tennisbollar som helst. Det är knappast i vackert skick idag, speciellt inte bland allt damm i någon bortglömd låda där det nu ligger. Ljudet var fruktansvärt när man förlorade en boll och jag är nästan glad att det inte finns med på länkens film.

Det coolaste var helt klart dubbelspelen. För hur kunde tunnehopparen i Donkey Kong ta sig upp till andra våningen, det vill säga andra skärmen, egentligen? Allvarligt talat. Men dubbelspel hade jag bara möjlighet att spela hos min klasskompis Carina. Hon och hennes lillebror blev i ett senare skede mina NES-gurus.

Strå:et vassare var de så kallade table tops som faktiskt, enligt vad jag kommer ihåg, endast mina kusiner hade. De hade mer pengar antar jag. Fenomenet blev extra exotiskt eftersom spelen, i min värld, endast fanns hos dem. Jag känner jag fortfarande några rysningar av vällust när jag får se Pop Eye och Donkey Kong i den versionen. För att inte tala om panoramaversionerna som kommer cirka en minut in på denna länk! Lovely!

Ja kära värld. Vilken tidsresa jag fick mig så här på nattkvisten...

Del ett av en helgalen samling... hur många känner du igen?