Det är så varierande hur det känns. Ingen dag på samma sätt, trots att de är skrämmande lika varandra. Det finns dock en trygghet i att allt runt omkring mig är på samma sätt när jag själv är så oerhört skör. Elastisk. Kommer en boll flygande emot mig och jag fångar den i ena handen slits armen med, dras ut av bollens kraft, och jag finner mig deformerad i nästa sekund. En törn i sidan slutar med en bågformad rygg och jag kan inte längre gå. Kommer någonting skrämmande emot mig ryggar jag tillbaka och hela jag böjs baklänges tills skalpen når marken och toppen på huvudet blir platt.

Alla dessa konstiga positioner gör mig öm och jag känner inte igen mig själv. Soffan står dock kvar på samma ställe. Djuren kräver allt och ingenting, precis som vanligt. Lägenheten är bara mer eller mindre stökig och jobbet är vad jobbet är. Familjen gör det de brukar göra och jag erbjuds inga större överraskningar. Det är fast, stilla och säkert.

Den stam jag tidigare har kunnat hålla armarna kring är lika sladdrig som jag och behöver snarare hålla armarna kring mig. Vi skulle behöva stötta upp varandra men ramlar åt olika håll när kastvindarna kommer. Jag saknar den skrovliga fastheten som gjorde att jag kunde förstå orden "det gör ingenting, det kommer att bli bra" och lita på att de var sanna.

Nu kastar jag boll efter boll mot väggen mitt emot mig för att se hur hårt de träffar om de träffar. Vissa hamnar på tv:n och byter riktning innan de träffar, men andra kommer rakt mot mig, på mig, fångas upp av min kropp och mitt huvud och lämnar djupa hål. Armarna blir ännu längre av den kastande rörelsen. Slutligen blir de nog så långa att jag inte längre orkar lyfta dem. Då kanske jag får en paus. Jag vill ha den skrovliga barkens avtryck mot min kind. Bara det kan lugna.

Ännu en vakarnatt för att ställa om mig ytterligare har tagit mig genom en lång film, några mail och några klick på andras vännerlistor i ansiktsboken. För visst är det väl just det den sidan just är; ett ställe där man samlar ansikten. Jag har en handfull vänner men flera sidor av ansikten som jag kan bläddra mellan. Bekanta från svunna tider som numera bara är namn, en presentationsbild nålad under en annan, kanske på sida två. Någon gång har det hänt att några ord utbytts i inbox:en men det stannar oftast av när den största var-är-du-i-ditt-liv-?-nyfikenheten har lagt sig. När man fäst en ny kontakt till sin samlig går man igenom deras förstasida, bläddrar runt bland deras foton och skaffar sig ytterligare information. Aha, en hund? Ett barn? Två barn?! Åh, vilken utlandsresa...

Vissa personer ur mitt förflutna har jag medvetet sökt upp och medvetet avrått mig själv från att lägga till. Jag vill inte ha dem. Jag är värd att inte behöva ha dem. De är smärtsamma, trots att de egentligen aldrig på något direkt sätt gjort mig något. Kanske är de bara ansikten som får stå för någonting annat som var jobbigt. Jag kan välja bort det. Dem. Jag snokar i deras ansiktskollektion och ser ytterligare ansikten som jag förknippar med dem och det som var. En samling uppnålade presentationsbilder med fler ansiktsslingor, sida upp, sida ner, kan öppna konstiga virvlande hål som jag blir yr av att titta ned i. Det är enkelt när man helt enkelt kan klicka ned sidan och gå vidare till någonting annat.

En gång träffade jag en tjej som jag en gång var bekant med men som inte kände igen mig mer än till ansiktet. Som inte kände igen de ansikten jag nämnde (bland annat de jag valt bort) och hon sade helt enkelt något i stil med: "jag vill helst inte bli ihågkommen från den tiden, det är inte jag nu". Och hon hade så rätt. Jag beundrade hennes karaktär. Det sköna var att inte heller jag var ihågkommen för det som varit, utan för den hon träffade där och då. Jag blev upptäckt, som om det inte var på nytt.

I ansiktsboken har jag radderat alla uppgifter förutom fyra. Mitt namn, min kontaktlista, en spelapplikation och mitt någorlunda frenetiska blombudande för att rädda kvadratfötter i regnskogen. Min bild har jag förvrängt och jag tycker att det är skönt. Jag är inte taggad på ett enda fotografi och jag hoppas få vara så anonym som jag kan vara med dessa fyra ledtrådar. Det är roligt att bläddra bland de bekanta ibland, spionera på dem, men i slutändan är det bara en handfull få som känner den jag är nu.

Idag.

Imorgon.

Det är det som räknas.