Herrparfym. Det sitter efter två dagar fortfarande fast en antydan i soffans tygöverdrag, tråkigt nog på min favoritplats. Det doftar helt vanlig herrparfym, en sådan som de flesta män har, och den passar inte i min näsa. Den är ofta lika vass som torr luft en kall vinterdag och verkar sitta fast bättre än grönska på barns byxor. 

Det finns bara en enda herrparfym som har tilltalat mig. Den var mjuk och skulle lika gärna kunna ha tillhört en kvinnas nacke. Varje gång jag kände den doften sedan - hos någon förbipasserande i tunnelbanans alla gångar eller på någon affär, var som helst - virvlade mitt sinne till ett och ett halvt varv och jag tog ett sjumilasteg bakåt i tiden, och jag kunde nästan känna en läderjacka som kramade om mig. Inga tallbarr, ingen citrus, inget starkt eller skarpt med friska fläktar från skog och hav, som av någon anledning förknippas med maskulinitet. Bara mjukhet. Maskulinitetens doft ska inte vara hård. Den behöver bara virvla mina sinnen.