Kakao. Strösocker. Grädde. Kopp. Sked. Ihoprörining. Sådant en farmor ger sina barnbarn när tjatet om godis aldrig tar slut. Äckligt gott.

Det är en utmattande skattjakt. Stundvis är vägen endast en transportsträcka som inte ger någonting ytterligare och jag lägger extra vikt vid hur de begynnande skavsåren känns. Att halta är ett nederlag och ibland vill jag bara lägga mig raklång på vägen och gråta och sparka. Ännu mer hopplöst känns det när jag ser mig över axeln och inser att jag fortfarande kan se huset, även om det är på avstånd. Andra gånger uppskattar jag närheten till det och att det inte är så långt att gå, om jag skulle vända tillbaka. För det mesta är jag dock glad att jag precis påbörjat vandringen.

På sina håll är vägen jämn. Det är skönt att gå när det inte krävs någon ansträngning och när varje steg per automatik följs av nästa. En dagdröm distraherar gott slentrianen och den långa vägen döljs bakom en flimrande hägring. Drömmen. Förhoppningen om att det ska vara min okända skatt.

På alltför många håll är vägen ojämn. Skavsåren skär, jag kliver snett och håller nästan på att vricka foten. Jag faller och slår mina knän. Hud skrapas mot sten och grus fastnar i det klara röda som sakta tränger fram. Jag drar handen över det och det smetas ut, och jag knäpper av smärtan med en strömbrytare som jag en gång lyckades konstruera. Liksom inuti.

Det värsta är när groparna och bulorna i vägen hindrar mig där vägen är som mest meningslös att vandra på. Också då vill jag lägga mig ned på den och beklaga mig högljutt, men lyckas hålla mig ifrån det genom insikten att det verkligen inte är värt den reningen. Groparna och bulorna är obekväma att ligga på och framför allt alltid kvar på sin plats, oföränderliga, under mina skuldror och plågar mitt bakhuvud.

Någonstans måste väl ändå vandringen vara värd det. Varför påbörjade jag den annars? Någonstans måste väl vägen ha någonting lockande att se på i diket, passera någonstans där jag skulle vilja stanna till, ge mig någonting större än smärta och hopplöshet som jag inte måste knäppa av?

Idag är vägen lång, kullrig, smärtsam och en besvikelse. Jag skulle ge mycket för några smultron på dikeskanten. Jag har stannat av och försöker bestämma mig för om det är värt att lägga sig ned och skrika. Inte gråta. Skrika. Idag dagdrömmer jag om ett hastigt, kraftigt, varmt sommarregn som sköljer färddammet av mina bara och trasiga ben. Idag dagdrömmer jag om en regnbåge som jag kan ha som ledstjärna. Det gör inget om jag måste avvika från vägen, bara jag får ha förhoppningen om att hitta skatten vid bågens slut.

(Så, nu var pausen slut)