Idag kan jag säga "god morgon!" utan att skämta. Som något slags bevis ville jag försöka få detta inlägg publicerat innan kl 9, bara för att själv kunna se att jag kan kliva upp tidigt och dessutom överleva. Men, nu hann jag inte det ändå, trots att jag självmant (?) vaknade klockan 8:26. Det är något slags rekord just nu. Jag kunde inte somna efter jag gick och lade mig i natt och jag tittade på klockan senast klockan 03:18. Någonstans finns drömmen om att kunna gå och lägga sig innan klockan midnatt trots att jag har jobbat kväll, vakna i någon enligt andra normal tid och dessutom känna mig pigg. På eftermiddagsfikat på jobbet kan jag ibland höra hur andra diskuterar sin sömn. Ett exempel är att någon får stora ögon och med förstärkt förvåning säger "Sov du till halv nio i helgen!? Oj! Jag klarar aldrig av att sova till längre än klockan sju!", och jag känner mig helt fel.

Jag är rädd för att vara trött. Jag tycker att känslan av stark trötthet i kroppen är otroligt obehaglig. Speciellt i samband med stress då den är nästintill obeskrivbar. Ska man alltid sova länge utan att ha en skarp rutin är det dock svårt att hålla sovtiden och tillslut är dygnet fantastiskt flexibelt, åt fel håll. Att ha sen kvällsrytm är förödande när schemat innehåller nattjobbsperioder. Det tar en evighet att ställa tillbaka timmarna och få kroppen att förstå att den inte ska vara klarvaken klockan fyra på morgonen. På grund av min sena dygnsrytm och rädsla för att vara trött har jag inte jobbat regelbundna dagpass på hur-länge-som-helst. Idag klev jag i alla fall upp halv nio och skriver det med en stor portion stolthet. En dag kanske jag kan "göra en morgonmänniska" och vakna klockan sju utan att må dåligt.

Jag måste kika på de där väckarklockorna som väcker en när det råkar stämma med REM- och djupsömnsintervallen. Kanske slipper man paniken med hjälp av en sådan? Om det fungerar ska jag skriva ett kärleksbrev till uppfinnaren där jag högtidligen ber om personens hand för giftemål.

Good morning ur: Singing in the rain (extra twistad med spansk undertext - bara för att)

Förr skrev jag med penna mot papper och jag har flera hundra sidor text (brev ej inräknade) som jag ibland önskar att jag kunde bränna. Ett tag funderade jag på att på något sätt dra samman allt till ett datorskrivet dokument i form av någon slags biografi, eller trettioårskris, för att sedan bränna mina år till aska. Askan hade jag inte bestämt mig för om jag skulle spara eller begrava, men på något sätt tyckte jag att det skulle kännas skönt att ha bränt det förra livet och se det som förgånget, symboliskt, i någon slags urna. Önskans intensitet ökade i somras när mycket var jobbigt i livet. Därefter blev det mer jobbigt och mindre tid, så det blev ingenting alls av det projektet. 

Å andra sidan tänker jag också på alla de timmar jag lagt ned på sida upp och sida ned av skrift, allt sedan jag var sju år till dess jag "slutade skriva". I texten kan jag se min handstil växa upp. Jag ser samtalsämnen förändras i takt med det som är viktigt där och då, och jag ser mig själv påverkas och utvecklas. Allt som står däri är bakgrunden till mig själv, och på något sätt blir jag besviken att jag ens kan se det som någonting jag inte vill ha kvar hellre än något som jag borde omfamna. Troligtvis kommer jag att tänka om. För, hur arg skulle jag som femtonåring inte ha blivit om jag visste att jag en dag skulle bränna upp min skrivbok? Jag skulle ha blivit fullständigt galen och hatat mig för alltid. I promise.

Skrivböckerna var mina ständiga följeslagare fram till tjugoårsåldern. Ibland skrev jag i en dagbok och en skrivbok samtidigt. I skrivboken skrev jag inte dagbok utan mer väsentliga saker, enligt vad jag tyckte då. Andra gånger var skrivboken mer klotter- och bollplank. Idag ser jag knappt skillnaden mellan innehållen. Allt var tydligen väsentligt ändå. Jag satt i ändlösa timmar och skrev på caféer och nästintill levde på billigt kaffe och cigaretter. Inte för att jag ville känna mig som någon slags plågad poet, utan för att jag för varje skriven sida hittade en liten bit till av mig själv. Plågad, javisst, men aldrig har jag väl känt mig själv så bra som då. Innan... allt.

När... allt började lade jag ned pennan. Till en början saknade jag det inte, men allt eftersom tiden och händelserna gick fattades det mig mer och mer. Jag längtade efter min bok och min bic-penna (inget slår bics blå kulspets) så att det slet i mig. Ibland gjorde jag försök att pånyttfödas då jag skriftligen bannade upp och lovade mig själv, efter en viss katharsis, att aldrig sluta skriva igen. Jag har kryssat över hela uppslag i försök att sätta ordentliga punkter för att kunna starta om, men har aldrig orkat fortsätta.

Kanske har jag tagit första steget nu och det är som att återförenas med en hemlig älskare (jag njuter).

Ord.

Det finns inget bättre.