Att vakna ur morgonens dröm var till och med vackrare än att gå in i mitt kök när förmiddagssolen till och med guldpläterar det som finns inomhus. I övergången mellan dröm och vakenhet fann jag mig dansande med en lång, vacker man, i verkligheten helt okänd, helt olik mig till det yttre som jag tidigare i drömmen kommit att älska. Jag visste hans förnamn och hade känt hans efternamn, men hade glömt bort det. Han försvann bort. Jag ville ringa, men efternamnets bokstäver klumpade ihop sig till ett tuggummi i huvudet och jag kunde inte söka hans nummer. Han skulle åka och jag sprang snabbare än vinden (med strimlad vitkål i händerna och jag råkade slå till ett barn på vägen samt bad om ursäkt till henne och hennes mor), utsatte mig för livsfara för att hinna (skulle gå över en tågräls som blixtrade i intervaller och skulle ha kokat mig rå - jag tog en annan väg), trodde förtvivlat att jag inte hunnit, men jag återsåg honom (han hade väntat). Och så dansade vi där, som i lättnad och övertygelse om att vi därefter alltid skulle dela samma andetag.