Det är så varierande hur det känns. Ingen dag på samma sätt, trots att de är skrämmande lika varandra. Det finns dock en trygghet i att allt runt omkring mig är på samma sätt när jag själv är så oerhört skör. Elastisk. Kommer en boll flygande emot mig och jag fångar den i ena handen slits armen med, dras ut av bollens kraft, och jag finner mig deformerad i nästa sekund. En törn i sidan slutar med en bågformad rygg och jag kan inte längre gå. Kommer någonting skrämmande emot mig ryggar jag tillbaka och hela jag böjs baklänges tills skalpen når marken och toppen på huvudet blir platt.

Alla dessa konstiga positioner gör mig öm och jag känner inte igen mig själv. Soffan står dock kvar på samma ställe. Djuren kräver allt och ingenting, precis som vanligt. Lägenheten är bara mer eller mindre stökig och jobbet är vad jobbet är. Familjen gör det de brukar göra och jag erbjuds inga större överraskningar. Det är fast, stilla och säkert.

Den stam jag tidigare har kunnat hålla armarna kring är lika sladdrig som jag och behöver snarare hålla armarna kring mig. Vi skulle behöva stötta upp varandra men ramlar åt olika håll när kastvindarna kommer. Jag saknar den skrovliga fastheten som gjorde att jag kunde förstå orden "det gör ingenting, det kommer att bli bra" och lita på att de var sanna.

Nu kastar jag boll efter boll mot väggen mitt emot mig för att se hur hårt de träffar om de träffar. Vissa hamnar på tv:n och byter riktning innan de träffar, men andra kommer rakt mot mig, på mig, fångas upp av min kropp och mitt huvud och lämnar djupa hål. Armarna blir ännu längre av den kastande rörelsen. Slutligen blir de nog så långa att jag inte längre orkar lyfta dem. Då kanske jag får en paus. Jag vill ha den skrovliga barkens avtryck mot min kind. Bara det kan lugna.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...