Ännu en nattvaka för att vrida dygnet ytterligare. Önskar att jag kunde lägga upp alla youtubelänkar jag hittar här - lite som för att spara dem i en viktig ask. Kanske ett spelande smyckeskrin med en dansande ballerina som spelar en vacker sång för var gång jag öppnar det. Även om detta skrin inte är vitt med röda jordgubbar på så finns det i alla fall en dansande ballerina. Det är jag när ingen annan ser på.

Natten bjöd mig på Listen och Save the Hero, presenterade av världens största röst. Jag bjuder er på följande;

Beyoncé - Halo (video omöjlig att bädda in men finns på denna länk)

Jag snubblade över den kanske viktigaste och starkaste bloggen som skrivs just nu och hoppas att fler vill läsa den. Jag har återkommit till den ofta. Författarinnan är en mycket betydelsefull person som tvingats bli visare än oss alla tillsammans. Det är en ära att få följa hennes vackra tankar. Hennes namn är Anna och hon är arton år.

Nu knycker jag den videolänk Anna har på sin sida - för att den också är viktig.

Rascal Flatts - Skin (Sarabeth)

Det är ganska sällan vi har barn som är yngre än ett år på avdelningen där jag jobbar, men då och då händer det. De är lite farliga, på flera olika sätt. De är farliga för att de är så små, för att de är svåra att förstå sig på och för att de inte kan säga vad som är fel. Men de är också farliga om man håller dem i famnen. Jag gör det inte så ofta av just den anledningen. Kanske skulle jag få ett anfall och försöka dofta på deras huvud. Granska de små, perfekta händerna. Le överförtjust till bubbliga försök till konversation. Fascineras över den otroliga, outgrundliga skärpan i deras blick. Le fånigt över den varma känslan som sprider sig i kroppen när allt detta sker samtidigt, eller önska att jag kunde kidnappa ljuvlingen hem till mig. I alla fall för en stund.

Idag var jag fasligt nära att bejaka min egen reproduktion. Mycket små barn är det farligaste (bästa) som finns.

Jojje Wadenius - Mitt lilla barn

Att vakna ur morgonens dröm var till och med vackrare än att gå in i mitt kök när förmiddagssolen till och med guldpläterar det som finns inomhus. I övergången mellan dröm och vakenhet fann jag mig dansande med en lång, vacker man, i verkligheten helt okänd, helt olik mig till det yttre som jag tidigare i drömmen kommit att älska. Jag visste hans förnamn och hade känt hans efternamn, men hade glömt bort det. Han försvann bort. Jag ville ringa, men efternamnets bokstäver klumpade ihop sig till ett tuggummi i huvudet och jag kunde inte söka hans nummer. Han skulle åka och jag sprang snabbare än vinden (med strimlad vitkål i händerna och jag råkade slå till ett barn på vägen samt bad om ursäkt till henne och hennes mor), utsatte mig för livsfara för att hinna (skulle gå över en tågräls som blixtrade i intervaller och skulle ha kokat mig rå - jag tog en annan väg), trodde förtvivlat att jag inte hunnit, men jag återsåg honom (han hade väntat). Och så dansade vi där, som i lättnad och övertygelse om att vi därefter alltid skulle dela samma andetag.

Ja, "vi gör ett bra team". Det är skönt. Vet du vad mer? Du var världsbäst på GameBoy´s Mega Man III. Om Carina och hennes bror var mina gurus för NES, så var du det med SpelPojken. Men ingen i vänskapskretsen - jag säger ingen! - kan slå mig i Super Mario! Möjligtvis i Super Mario Bros I (NES), men aldrig i Super Mario Land (GB) >:] Ja, det skulle möjligtvis vara den här strangern då... Eller så är jag kanske inte så bra ändå. Hm.

Oh, please, make this madness stop!

Men först lite marionördhumor. Iteration 4 fick mig faktiskt att skratta.

Minnen, oh, ljuvliga minnen! Någonstans ur bakhuvudet - det kan ha varit reptilhjärnan - frammanades ett minne från barndomen. Svettiga handflator, spänd kroppsställning, uppkrupen på en säng med rosa överkast, ett frenetiskt blippande ljud, höghastighetstryckningar på gummiknappar, karatesparkar mot närmaste dagbarn eller lillasyskon som medvetet eller oavsiktligen försökte störa rekordförsöken, snobbentennis, oljedroppsfångning, apstörtning, krokodilaktning, brinnandehusgubbräddare, bläckfiskduckning, ... *drar åt sig andan*... fallskärmshopparräddning, tegelstenspackning, ja, you name it. Det var före alla vår käre Ice Climber och Super Mario på 8-bitars NES. Det var Nintendos Game & Watch!

Mitt första minispel, som vi kallade det, var stackars Snobben i Snoopy Tennis som skulle fånga hur många tennisbollar som helst. Det är knappast i vackert skick idag, speciellt inte bland allt damm i någon bortglömd låda där det nu ligger. Ljudet var fruktansvärt när man förlorade en boll och jag är nästan glad att det inte finns med på länkens film.

Det coolaste var helt klart dubbelspelen. För hur kunde tunnehopparen i Donkey Kong ta sig upp till andra våningen, det vill säga andra skärmen, egentligen? Allvarligt talat. Men dubbelspel hade jag bara möjlighet att spela hos min klasskompis Carina. Hon och hennes lillebror blev i ett senare skede mina NES-gurus.

Strå:et vassare var de så kallade table tops som faktiskt, enligt vad jag kommer ihåg, endast mina kusiner hade. De hade mer pengar antar jag. Fenomenet blev extra exotiskt eftersom spelen, i min värld, endast fanns hos dem. Jag känner jag fortfarande några rysningar av vällust när jag får se Pop Eye och Donkey Kong i den versionen. För att inte tala om panoramaversionerna som kommer cirka en minut in på denna länk! Lovely!

Ja kära värld. Vilken tidsresa jag fick mig så här på nattkvisten...

Del ett av en helgalen samling... hur många känner du igen?

Herrparfym. Det sitter efter två dagar fortfarande fast en antydan i soffans tygöverdrag, tråkigt nog på min favoritplats. Det doftar helt vanlig herrparfym, en sådan som de flesta män har, och den passar inte i min näsa. Den är ofta lika vass som torr luft en kall vinterdag och verkar sitta fast bättre än grönska på barns byxor. 

Det finns bara en enda herrparfym som har tilltalat mig. Den var mjuk och skulle lika gärna kunna ha tillhört en kvinnas nacke. Varje gång jag kände den doften sedan - hos någon förbipasserande i tunnelbanans alla gångar eller på någon affär, var som helst - virvlade mitt sinne till ett och ett halvt varv och jag tog ett sjumilasteg bakåt i tiden, och jag kunde nästan känna en läderjacka som kramade om mig. Inga tallbarr, ingen citrus, inget starkt eller skarpt med friska fläktar från skog och hav, som av någon anledning förknippas med maskulinitet. Bara mjukhet. Maskulinitetens doft ska inte vara hård. Den behöver bara virvla mina sinnen.

Det är en märklig känsla när gränser klivs över bara för att testa vad som kommer att hända. När nyfikenheten tar över, när sanskvoten är lika ringa som vettet och man bara faller in i flytet. Att skära av och klippa bort, avverka och flisa, att helt enkelt ta bort något ur någonting gammalt. Avskrapning, rening, utslätning, tilljämning - allt en del i processen.

I stället för att inta en självtröstande position sätter jag allt åt sidan och låter det vara ingenting. Ingenting annat än en avlägsning.

Det är jobbigt att städa upp.