Oj! Kände du?! Så underligt... Som en tryckvåg.

Det blev så tyst att det känns. Fysiskt.

Tystnaden är tjock på det sättet som luften känns när det blåser kraftigt. Den liksom tränger ned, in genom munnen, in i lungorna och fyller upp magen. Trycker sig tätt kring kroppen, sluter sig runt, som kroppstempererat vatten. Tystnaden vibrerar i trumhinnorna och gör sig öronbedövande, skärande och river sin väg framåt, igenom, nedåt, borrar, klöser, gräver... Så stannar den mitt i bröstkorgen och lägger sig till ro, strax bredvid hjärtat. Vaggas i blodet och smutsar ned det.

Jaha. Jasså.

Hej, mitt lilla monster. Är det du nu igen?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...