Scenario: Silje slutar för natten, går vintermunderad med CoB-mössan på huvudet i sjukhusets kulvert mot geriatriken och ska cykla hem. Silje öppnar sidoytterdörren ut mot nybyggnaden av 27:an, låser upp, sätter sig på cykeln och trampar iväg.

Dimma. Dugg? Minusgrader. Undrar om det blir så där vackert frostigt på träden. Kanske jättehalkigt. *Sladdar till i modden*. Där kommer en blåklädd. Han ska nog jobba. (Utfarten mot 30-bussvägen). Oj. En isbula. Bil. Bil. Bilbilbil. För kort lucka. Bil. *Trampar iväg* Blå jättelastbil! Inte halka. *Svänger över vägen till cykelvägen, kör ned i en grym grop så cykelklockan plingar*. Shit! Sånt kan man nog få punka av. Är som en terrängcyklist. Kanske skulle...

*Trampa trampa trampa uppför "minisvingen"*. Undrar om de där jobbar på sjukhuset? Han där såg ok ut. *Är inte anfådd men tar en djup suck på toppen av svingen*. Dimma eller dugg? Det är kallt om benen. Svider i ansiktet. Undrar om det blir frost eller isbark? *Rullar i nedförsbacken*. En, två personer och en cyklist. Nej, jag svänger in här. *Svänger vänster för att inte riskera en potentiell sammandrabbning av personer på cykelväg*.

*Cyklar rakt fram länge*. Här bodde Jesper i lågstadiet. Och där var Muf´s lokaler förut. *Svag minnesbild av femtonåring på studentfest*. [...]. Islamiska föreningen? Aha. [...] En gul affärsskylt? Affär? Här? Neej... [...]. Men vad? *Saktar ned*. Värsta hålet?! Aha, man kan cykla runt där. *Cyklar runt och kommer ut vid "centrum" där de bygger Lidl*. Inga maskiner som kan köra över mig? Det låter som en motor. Nej, ingenting. *Svänger vänster och cyklar längsmed "centrum" fram till bussvägen*. En person som har bråttom. *Saktar in ordentligt*. Men!!!! Du såg väl att jag skulle cykla på den här sidan av betonggrisen!!? *Nästan stillastående mitt emot personen, girar sakta kring honom och ut på bussvägen*. "Smart"... Ingen buss?

*Trampar på i nedförsbacken*. Riktigt kallt. Inte lika dimmigt här som vid sjukhuset. Blir det någon frost? *Saktar ned ordentligt inför nästa vänstersväng* Iiiis! Groooop! Yes. *Trampar förbi en busshållplats*. Har de där missat bussen eller? *Svänger höger in på parkeringen där föret alltid är lite för spännande* Det här gick ju bra. Titta, där är ju de där... som i comviq-reklamen. Brevduvor utan jobb. Hehe, det är rolig reklam. Ska nog bädda in någon i bloggen någon gång. *Svänger höger in på lilla cykelvägen*. Söta barn. Undrar om mina barn kommer att se ut som... Nu måste minsta flickan springa. Mamman luktar mycket parfym.

*Svänger höger in på mammas gård*. [...]. Ställer cykeln under cykeltak, låser, ser min spegelbild i ytterdörrens glas* !!! Ser inte klok ut i cykelhjälm! Frost i håret. Tänker bara korta tankar. Det här borde jag blogga om innan jag sover. *Sparkar av sig snön mot tegelvägg och öppnar mammas ytterdörr*. Jag är faktiskt lite hungrig.

*Äter frukost hos mamma*.

[...]

*Styr cykeln hemåt med mamma vid min sida*

Mamma: Det är konstigt, för man känner olika känslor varje morgon... Ibland känner man sig nästan lite glad inne. Andra gånger bara "uuuuh..". Idag känner jag som lite glädje inne. (Mamma ler och nästan skrattar).

Silje: Åh, vad bra! *Kramar om mamma*. Ha en underbar dag!

Mamma: Sov gott! (Mamma går iväg).

Silje: Jadå. (tänker: hmm, vi ser väl).

*Ställer ifrån mig cykeln, låser, klättrar tre trappor upp och låser upp dörren* Mmm, luktar gott hemma.

Comviq-duvan går på stan

Kanske är det någonting med dricksvattnet i Göteborg som gör att det gång på gång produceras kanonbra band just därifrån. Behåll vattnet. Exportera det inte på annat sätt än i musikform. Jag är glad över svensk metal och blir alldeles varm inombords.

Kanske kommer jag titta på Robinson 2009 av bara farten nu när Dead by April står för intromusiken. Stort grattis. Det kommer att gå bra för er!

Dead by April - Losing you

Så denna väntan. En olidlig väntan som jag den senaste tiden tvingats bli bekant med. Man skulle kunna tro att den är stilla men härbärgerad i varje cell i min kropp skapar den sådan anspänning att jag vill rymma ur mig själv. Så att jag står förstenad. Vibrerande.

Så denna maktlöshet. En olidlig maktlöshet som jag skriker ut så högt jag kan inombords men som jag den senaste tiden tvingats ge uttryck för genom blidhet. Det lurar mig att tro att den ändå är min vän. Flytande på vågor i stället för slukad av yta.

Så denna utsträckta hand. En väntande, maktlös hand utsträckt mot en ryggtavla. Förstenade ben, tunga mot mitt golv och jag följer dig inte. Jag står blid kvar och blundar för att slippa se. Gömmer mig i inbillningen av värmen av din hand som rör min.

En säng och två alvedon. En till varje öga.

Stop this madness.

Jag känner mig mörbultad och öm inombords. Som om jag har känt för mycket och fått träningsvärk. Tänk vad ömhet kan ställa till med.

Gnnnnnnnnnnnhhhh!!! *menar*

Hhhhhhhhh... *suckar*

Men jag gillar det ändå. (Spöket mitt).

Rihanna - Rehab (som vanligt omöjligt att bädda in originalvideon. Sims gör den lika bra).

När jag kom in i rummet var det ingen som sade någonting. Alla som i vanliga fall brukar prata och hojta när jag kliver in sade inte ett ord. Som om de visste vad som hade hänt. Kanske kände de när det hände. Han orkade inte vänta på mig tills jag kom, men lämnade kvar en liten värme för min hand att känna.

Det var som att tala med en automatisk telefonsvarare. Försäljare och kundtjänst låter mer levande. Låtsat intresse och känslan av att bli granskad är inte min grej i det personliga mötet.

En gång var hon en bubblande tjej. Visst var hon lite fåfäng och spenderade timmar på skolans toalett pillande med lugg, ögonfransar och puder. Lite osäker på om hon skulle duga. Men bubblande, omtänksam, med levande röst och ett skratt som gjorde att hon fick tårar i ögonen.

När vi talade ville jag krypa ur mitt skinn och gå därifrån. Har du blivit kidnappad? Du är försvunnen.

Eniro och Hitta.se i all ära, men frustrationen när jag söker efter sändaren av ett ettordigt sms - och får hela 0 träffar - får mig nästan att slå på mitt tangentbord.

1-0 till en helt okänd. Grattis.