Jag lovar, detta är sista inlägget på en stund. Känsliga tittare varnas och bör inte ens klicka på play.

(Naturligtvis finns inte en enda video upplad på du-tuben med bra ljudkvalitet. Av naturliga skäl. Öronproppar är det bästa som finns.)

En sista sak: heder åt er som spelat in klippen.

Amon Amarth - Twilight of the Thundergod (kvalitetsförbättrad).

Publikfrieri av Danko Jones (som jag missade - tur att det fanns andra som var där)

Haunted - wall of death

Förklaring: Nedanför scenen gör folket en tom cirkel. En modig person ställer sig i mitten och på nedräkning till fyra springer de resterande mot personen i mitten och "dansar" omkull den modige till dundrande musik. Obs, detta var helt frivilligt och undertecknad såg personen livs levande, till synes oskadd! :)

Haunted - lek "manamana" med publiken (Amon Armarth är gruppen som spelade efteråt)

Måste visa några godbitar från helgens festival. Det är mest för min egen skull. Det är de örhängen jag aldrig använder.

Opeth - publiken får förtjäna sin encore genom att headbanga utan musik

(Sic! Glorifieringsvarning) 

- Det trodde jag aldrig! Harpmusik. Nyckelharpa. Vad som helst, men jag hade aldrig kunnat tro att du var en "sådan"! Inte är det väl den typen där de vrålar och man inte hör vad de säger?! Näe! Det hade jag aldrig trott!!

- Nej, se där, tänker jag i mitt stilla sinne medan jag bara ler och håller mig ifrån att skaka på huvudet. Så kan det gå.

I fredags slog det mig hur stolt jag är över att få vara del av en kultur, en massa och ett intresse som håller många människor samman. På sittplats (har ju fyllt 30) fullkomligt vibrerade jag och alla andra av mitt kära dundrande, fascinerad av hela tillställningen. För lat och för medveten om smärtan av att stå spänd under en timme för att kunna se vad som försiggick på scenen myste jag på min plats, mitt i centrum av House of Metal. Människor i alla de åldrar myllrade överallt under dessa dagar. Alla förväntansfulla, peppade och glada. Många olika sminkningar och hår, alla utan ett enda färgskrikande, uppmärksamhetskrävande plagg på sig. Som om vi hade på oss en gemensam, men helt individuellt utformad uniform. För att det bara ska vara så och för att det känns rätt. Någon som annars kan se ut att vara udda bland alla andra på stan gled in i mängden och var för några timmar inget annat än en av alla.

På konsert törs alla skrika. Alla törs stå upp och klappa händerna. Killar och tjejer som aldrig dansar i vanliga fall ger utlopp för den förmedlade energin på sitt personliga sätt. Ingen dansar provokativt för att fånga en annan genom sin sexualitet. Vill man stå stilla så gör man det. Vill man leva ut fullkomligt så gör man det. Vill man slåss utan att slåss så gör man det. No hard feelings efter en frontalkollision mitt i mosh-pit:en. Nya band knyts mellan människor som har samma kön genom detta gemensamma brinnande. Man och man skakar hand, ler och kanske till och med kramar om en okänd mitt i glädjeyran.

Det fanns barn som följde med sina föräldrar sittande på deras axlar med hörselkåpor för att skydda sina öron. Det fanns minderåriga som gick dit med sina föräldrar, lite förundrade över allt som försiggick. Det fanns medelålders män i kavaj som klappade takten på sina knän. Det fanns helt normala och andra helt normala, men som såg lite annorlunda ut. Och så fanns jag, där i mitten, utan att vara annat än en del av alla. Nickande, applåderande, ropande, studsande på min plats, överlycklig och full av energi. Ingen tog mig för att gilla harpmusik.

På krogen är det andra spelregler och det uppstår mycket som är roligt, men också mycket friktion, ilska, frustration och sådant som känns oerhört jobbigt ibland. Det raggas stenhårt och ibland kommer man inte undan, trots att man försöker. Aldrig sker väl så många slagsmål som på krogen. Aldrig ångrar väl så många saker så mycket som morgonen efter.

Under denna helg har jag inte sett ett enda slagsmål. Jag har sett en person gråta. Jag har inte sett någon rusande mot toaletten för att spy. Jag har inte sett någonting som kan liknas vid "gå-ut"-kulturen och jag är helt förbluffad. Stolt. Tack vare strikta regler för alkoholförsäljning kunde dessutom alla åldrar vara med och troligtvis var detta en stor bidragande del i att allt gick så lugnt tillväga (rockers kan också få för mycket). In kom man inte utan rätt färg på armbandet. Ut kom man inte med någonting alkoholhaltigt. Godis, korv, läsk och bandtröjor/mössor till alla. Alla var där för att träffa likasinnade och för att lyssna på musik, i bästa vinterfestivalanda. I loved it.

Jag vill citera samtliga uppträdande band (med en svordom mindre, bara för att jag är jag); Tack som *'* ! Jag fick inse att jag tillhör en monokrom dundrande, levande kultur! Och dessutom är jag intresserad.

Lilla olycka som ligger i min säng.

Lilla hjärtesorg som försöker blunda tills den somnar.

Lilla längtan som ser på mig.

Lilla leende som jag begrundar så förundrat.

Lilla kärlek så stor du är, så liten där i sängen.

Lilla lycka som du ändå är.

Stora hjärtat där jag mig gömmer.