Jag trodde ju att det skulle bli en hanterbar kväll ändå men... 

Klockan sju knackar det på "akvariets" fönster när jag försöker dokumentera något för första gången i kväll och B tvingar mig att loooova att komma och äta middag. "Tre minuter!", mimar jag övertydligt tillbaka och sedan ringer telefonen. Igen. Den avbryter mig i det jag håller på med. Klockan åtta kastar B till mig en banan som jag galant fångar med vänster (!) hand och äter i sköljen. Halv nio sveper jag en tetrapack med äppeljuice på landstingets bekostnad. Fy mig.

Mellan dessa stabbiga måltider hör jag inifrån medicinrummet hur telefonen ringer, ringer, ringer och det är ingen som svarar. I korridoren piper larmsignalerna från salarna oavbrutet. När gav jag smärtlindring? Hur många gånger totalt? Röntgen?! NU!!?? Provsvaren..! Transfusion. Ont igen? Feber också? Stackars lilla person. Vad ska jag göra? Inte ätit? Inte varit på toaletten? (Då är vi två). Var är E? Vad gör hon!? Och var är B? Vad gör de!? Nej, jag  o r k a r   i n t e  förklara hur man ändrar tiden på provtagningsbeställningen... *Mental break down*. Men jag förklarar ändå.

"Har du stämplat in dig?!", frågar jag nattkollegan när hon kommer klockan nio och sätter henne sedan i arbete, i ett desperat försök att få ordning på alla infusioner och medikamenter som släpat efter.

Huvudet känns som seg hemkola klockan halv tio när jag ska försöka komma ihåg allt som har hänt. Sammanfatta. Knyta ihop fyra säckar. Stresshormonsreceptorerna är fullbelagda och jag känner plötsligt hur jag ofrivilligt varvar ned. Nu kommer den. Härdsmältan. Jag blundar och struntar i anteckningspapperen. Nu får de ta över. "Jag är ledsen, det känns som att jag har hälften av kvällsbestyren kvar, men jag har inte hunnit...".

Det är inte mitt fel. Jag blir lite besviken över känslan av att ändå ha varit otillräcklig och önskar att jag kunde bli riktigt arg över situationen - men blir istället arg på mig själv. Jag sätter mig ned och dokumenterar, hjälper nattpersonalen att komma i ordning och lämnar avvikelserapportskrivningen till i morgon. Om jag hinner.

Klockan 23:30 stämplar jag ut kvällens bravader. Det har varit en sådan kväll när jag har ränt runt från sal till sal och blivit tvungen att prioritera bort saker som annars brukar kännas viktiga. Det är inte roligt att vid skiftets övertidsslut känna en klump i magen över att inte ha varit tillräcklig, även om jag vet att jag inte hade kunnat göra mer. 

I natt kommer jag att drömma om droppaggregat som försöker strypa mig som slingrande, tunna, genomskinliga ormar. I morgon ber jag Flisa sätta nål och kateter på mig. Jag tar gladeligen droppumpen i en ryggsäck och kateterpåsen kring benet.

 

Anders

10 maj 2009 13:28

Ågud. All respekt för att du inte hann. Men de där kvällarna behövs ibland för att uppskatta de lugna också!

http://andersforskar.blogspot.com

 

Silje

11 maj 2009 00:25

Ja, jag njuter onekligen av de lugna kvällarna och har aldrig dåligt samvete över att ibland inte ha något att göra. Det ska ju aldrig behöva bli så här kaotiskt i utopin, och i verkligheten blir det aldrig att vi skriker högt. I stället kramar vi om varandra mentalt (som nu) och håller det mesta inom oss.

Ibland saknar jag rutinjobbet på posten, men hur skulle det egentligen vara? Då finns inte tillräckligt med väggar att klättra på.

Flisavännen: Krya på dig! Ta hand om dig! Du är mer än guld värd. Kram!

 

Anders

11 maj 2009 08:37

Posten? Har du jobbat där?

http://andersforskar.blogspot.com

 

Silje

11 maj 2009 12:35

Ja, under fem (!) år i olika tjänstegrad, i olika centralkassor.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...