Jag vet inte vad jag har dragit på mig. Kanske är det galna djurinfluensan, kanske inte, men jag har i alla fall ingen kontroll över speciellt mycket. Kanske är det rätt och slätt mellanmånaden november jag har dragit på mig. Den är för mig lite ökänd för att ställa till saker. För att vara början och slut på något sätt. Men jag ska hålla mig lugn i år.

Denna månad ska jag leta upp min deserterade frisör som numera finns i Stockholm. Klipper jag mig bara en gång i halvåret kan jag lika gärna göra det 60 mil hemifrån. När jag ändå kommer att vara i därheten kanske jag sätter mig på buss 740 och gör en riktigt novembrig nostalgitripp söder om Söder. Kanske tittar jag in på Vivo eller ställer mig utanför femtonvåningshuset och känner in hur mellanmånaden söker sig in i mig via skosulorna. Kanske en kolakaka till kaffet på institutionen som förlorat sin examinationsrätt eller ett djupt andetag på biblioteket där de nödvändiga böckerna alltid var stulna. Kanske tar jag en vända i de oändliga korridorerna i nordens största och fulaste komplex. Kanske tar jag trapporna upp till en tidigare adress, som jag i ärlighetens namn har glömt hur den exakt löd, bara för att minnas smaken av äkta själslig mjölksyra. Kanske våndas jag över beslutet att inte besöka de som var min gunginga bas i en f(sk)rämmande värld. Kanske gör jag vanliga vändan till Kungens Kurva och köpcentrat jag aldrig fick se bli fullbordat. Kanske skiter jag i allt det ovanstående, förutom min käre frisör, och bara förtappar mig i folkvimlet tills mina kära tu kommer ned så att jag får sällskap. Jag vet ju ändå redan på förhand hur allt det andra kommer att kännas. Novembrigt.